Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Molière och läkarne. Af Nils Erdmann. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
530
nils erdmann.
verkligheten — så öfverdrifna, så
löjeväckande synas de.
Gå vi frågan närmare in på lifvet,
finna vi dock, att Moliéres krig var
berättigadt. Hans läkare hafva praktiserat
i 1600-talets Frankrike, hans sjukbesök,
ordinationer och konsultationer voro ingen
dikt, icke ens några undantag, utan
snarare händelser, som dagligen upprepades.
Och den ceremoni, som afslutar »Den
inbillningssjuke», men hvilken hos oss
aldrig uppföres, hur löjlig den än
förefaller, är så verklighetstrogen, att man i
densamma kan studera, huru Paris’
medicinska fakultet bar sig åt, när en
kandidat kreerades till doktor.
Att läkarne under dylika förhållanden
måste erbjuda en komediförfattare både
goda och rika ämnen, är naturligt,
åtminstone för oss. Att en man som
Moliére, hvilken så sundt, så fint, så
fördomsfritt tagit itu med sin tids lyten,
icke skulle glömma så pass tacksamma
komedityper, är lika naturligt, isynnerhet
om vi erinra oss, att Moliére, liksom
andra stora snillen, på en gång stod midt
uti och högt öfver sitt århundrade. Han
var en framtidens man, hvilket bäst torde
bevisas däraf, att hans pjeser fortfarande
äga lifskraft. Och just denna egenskap
är redan i och för sig tillräcklig att
förklara, hur det kommer sig, att han
angriper läkarne.
Icke desto mindre pröfva den litterära
kritikens representanter än i dag sitt
skarpsinne på frågan om orsaken till hans
hat mot Eskulapi söner. Författaren till
pamfletten »Elomire hypocondre ou les
médecins vengés» uppgifver, att en tvist
mellan Moliére och hans hyresvärd, en
doktor i Paris, föranledt kriget. Äfven
om man antager, att parternas trätgiriga
fruar varit inblandade i grälet, är
hypotesen föga sannolik. Bättre förefaller den
version, som härleder Moliéres vrede ur
personlig erfarenhet. Man vet, att han
var sjuklig, att ett oregelbundet
ungdomslif, en orolig, ansträngande,
ytterst enerverande tolf- eller tretton-årig
odyssé i provinserna brutit hans hälsa,
att upprepade strider med motståndare,
husliga sorger, ett olyckligt äktenskap
m. m. gjort honom till en sorgbunden,
retlig och oberäknelig misantrop, att hans
måge, som var förstörd, tvang honom
till mjölkdiet, och att hans med åren
ökade hosta, som han icke ens kunde
betvinga på scenen, hans andnöd och
svårighet att tala vittnade om lungsot.
Man vet äfven, att han dog af
blodstört-ning, och man bör, om vi gå in på, att
Moliére parodierar sig själf i den
inbillningssjuke Argan, lägga märke till
Toi-nettes förklaring, att alltsammans kommer
från lungorna.
Otroligt är ej, att skalden sökt hjälp
hos läkarne. Hans papper visa, att han
höll sig med två apotekare, hos hvilka
han vid sin död var skyldig 187 livres.*
Han hade från 1669 ackord med en
doktor Mauvillain, och det fanns stunder i
hans lif, då han led den inbillningssjukes
kval. Väl icke omöjlig men ganska
apokryfisk är historien om hans
erfarenheter som patient. Han gick från den,
ene till den andre, börjande med
konungens arkiater och lifmedici, för att sluta
hos charlataner och undergörare. Han
sökte bot för sitt verkliga eller inbillade
onda utan att lyckas. Och i harmen
skref han satirer.
Ännu 1669, det år, när Tartuffe
spelades, var han intagen af beundran för
medicinen. Han kallar denna en art
profitable, han säger, att alla vörda den
såsom ett godt utan motstycke, och han
ber konungen om en syssla för
Mauvillain. Men det hindrar icke, att han
redan börjat sina anfall. Redan i »Le
médecin volant», en af hans tidigare pro-
* En livre = 72 ore.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
