Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Molière och läkarne. Af Nils Erdmann. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
moliére och läkarne. 53!
vinsfarser, drifver han med läkarne, med
deras ständiga tal om Hippokrates och
Galenus och med deras underbara
förmåga att döda sina patienter. I »Don
Juan» från 1665 stämplar han deras
vetenskap som humbug, som en ren
gri-mace, och deras lyckade kurer som en
följd icke af deras recept, utan af
naturens egen hälsobringande kraft. Samma
år skrifver han »Kärleken läkare», där
han skildrar konsultationer och sjukbesök
så drastiskt man kan begära, och äfven
skrattar åt charlatanerna. Och 1666
följer »Läkaren mot sin vilja», en lika
burlesk och tidstrogen bild.
I april 1667 var skalden nära döden.
Under två månader såg han sig tvungen
att vara borta från teatern. Han vänder
sig till eskulaperna, det onda går öfver,
och han träffar den förnuftige Mauvillain,
en doktor som kämpat mången hård
dust med sina ämbetsbröder, som 1666
varit fakultetens »doyen» men som
slutligen, till följd af sin opposition mot
hof-medici, gjorde sig omöjlig. Det var en
nyhetsmakare, en person, hvilkens
ärlighet var större än hans snikenhet och som,
själf invigd i mysterierna, icke skydde
att profanera dem. Han blef Moliéres
vän. När Ludvig XIV sporde, hur han
bar sig åt, svarade Moliére: »Vi
resonera tillsammans, han ordinerar läkemedel,
jag använder dem ej, och jag blir frisk».
De båda männen sympatiserade, och när
Moliére, hvilkens onda tilltog, i »Herr de
Pourceaugnac» och »Den inbillningssjuke»
med ökad bitterhet förnyade sina angrepp,
beskylldes Mauvillain för ett skamlöst
förräderi. Det var han som stod bakom,
han som skänkt skalden material, han
som yppat fakultetens hemligheter. Och
man tillade, betecknande för Moliéres
satirer, att ingen hyser förtroende till läkarne,
sedan Moliére skämt ut dem, att ingen
vill anlita dem eller följa deras föreskrifter.
moliére som sganarelle.
Man erkände således, att alla dessa
upptåg, åt hvilka publiken kväll efter
kväll applåderade, voro så
verklighetstrogna, att endast en fackman, en doktor
kunnat inspirera dem. Man ville ej
medgifva, att en komediant, en person utom
skrået vore mäktig en så djup medicinsk
lärdom, som hans pjeser förråda. Man
kände sig med andra ord träffad. Moliére
hade troligen fått mycket af Mauvillain,
men hans egen erfarenhet lämnade
honom ett icke mindre rikhaltigt stoff. Man
behöfver ej för den skull antaga, att han
ifrigare än andra sökt bot hos fakulteten,
och lika litet som hans lofsång öfver
medicinen bevisar, att han 1669 var
mildare stämd mot läkekonstens utöfvare,
lika litet bevisa hans komedier, att det
är läkekonsten han gisslar. Han
fördömer i Tartuffe den skenhelige
skrymtaren, men icke fördömer han religionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
