Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilse.
559
hemlösa, vinddrifna uslingar utan hustrur
•och barn.
Bah! det skulle nog gå som en dans.
De voro ju starka grofva karlar alla fyra,
och de där fattiga sex, sju milen öfver
fjällen skulle de nog klara, bara vädret
höll sig någorlunda hyggligt.
Men så lät det inte omkring dem i
natten, ty när de vände skidorna för att
efter sina egna spår leta sig tillbaka till
lappvistet och fylla sina kontar till
randen med tjufgods •— något som de
glömt i hastigheten, när det bar i väg
efter Per Jakob — högg stormen i
riktigt ilsket och skakade ned jättestora
flingor af snö öfver dem.
En stund höllo de spåret, men till
sist måste de uppgifva försöket att följa
det genom dessa massor af snö, som
hvirflade ned kring dem och slukade
skidspåren med väldiga drifvor, som växte
för hvar sekund som gick.
En timme ströfvade de framåt
åt, utan att veta hvart det bar.
Snöflingorna, som förminskats allt mer och
mer, piskade dem i ansiktet som
tusentals nålar, och kölden bet igenom deras
tjocka kavajer och glödgade deras
örsnibbar och näsor. Till slut stannade
de i lä af en klippa.
Det var ingen god början, och litet
hvar började tänka efter hvad han hade
kvar i konten. Och medan de knäckte
af några dvärgbjörkar och stödde mot
klippan, räknade de ut, att provianten
för dem kunde räcka i fyra dar.
Det lättade deras sinnen, och sedan
de svurit några dyra eder öfver den
försvunne föraren, lade de sina åtta skidor
i kors öfver dvärgbjörkarne, gjorde
huf-vudgärdar med kontarne och kröpo
sedan ihop vid sidan af hvarann, rädda
om värmen.
En stund lågo de och hörde hur
stormen hvisslade och skrek ute i den
mörka natten, kände hur snöflingorna
smögo sig in till dem och satte sig som
underliga djur på deras ansikten, så drogo
de skinnlufvorna öfver hufvudet och
somnade bort, medan stormen bäddade
öfver dem ett täcke af snö.
I två dagar rasade stormen som en
lössläppt galning bland fjällen. Han
sprang fram och tillbaka i dalgången,
där finnarne lågo, och vräkte ned
ohyggliga massor af snö, så att, när han
ändtligen sprungit sig trött och lagt sig själf
till hvila någonstädes bort i fjällen, låg
allting hvitt i hvitt, och finnarne sågo på
hvarann med häpen uppsyn, när de fingo
klart för sig, hur landet låg.
Under hela tiden var det ingen tanke
på att bryta upp. De kokade kaffe så
godt de kunde, ty lyckligtvis hade de
litet skydd af klippväggen bakom, och
gnagde på sina förråd, medan de
väntade att stormen skulle sluta.
När de så vaknat en morgon och
fått snön af sig och kraflat sig ut öfver
snövallarne omkring, var det lugnt och
fint öfverallt, och öfver himmelsranden i
söder lyste dagbräckningen i
våldsammaste röda färger, som kastade ett
blodaktigt skimmer öfver de snöiga vidderna.
Kontarne gjordes klara, skidorna
smordes med smält renfett, skobanden
snördes ihop stadigare kring vristerna, och
så plumsade de i väg alla fyra, styrande
efter gryningen mot de hvassaste fjällen
i väster, där de inbillade sig finna
Sulitelma.
I början gick allt väl, fast föret var
tungt och skidorna sjönko ned i den
lösa snön. De stretade ihärdigt framåt,
men när den flammande glöden i söder
lyst i timtal, utan att solen visade sig,
saktade de af och hvilade ett tag högt
uppe på fjället.
Medan de rastade där en timme och
åto litet, höjde sig solen rödfrusen och
gigantisk ett ögonblick upp öfver
synranden i söder och tittade med sitt stora
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
