Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilse.
56i
hufvud och såg mot det stora fjället på
andra sidan, och orden gingo ut
högtidliga och klara, och fjället därborta
mumlade sakta efter hvad han sade, medan
fullmånen stod högt på himlen och såg
på dem med ett spöklikt allvar och lade
en djup, svart skugga i gropen. »Amen
— amen!» slutade Mikko, och Jakkola
tog efter; de stodo en stund med
skinn-lufvorna i handen och lyddes till
tystnaden omkring dem, där endast bruset af
af älfven gick igenom som en svag
hviskning. Så satte de lufvorna på hufvudet,
vräkte igen gropen med snö, klampade
det jämt öfver honom därunder med
skidorna och åkte sedan med dröjande steg
bort genom den månljusa natten öfver
snöhafvet.
»Hallå! Jakkola! Hallå?»
Mikko stod ensam i dimman och
ropade.
Nyss hade de sett hvarandra skymta
genom tjockan, men nu, sedan det
börjat snöa, kunde han inte ens följa
Jak-kolas spår längre, och därför stannade
han och ropade.
Det var nu två dagar sedan de
stoppat ner Pinni i snön, och de hade
ströf-vat på måfå kring i fjällen och försökt
hålla kurs efter denna röda ljusning, som
aldrig blef till dag utan som vandrade som
en blodsyn öfver ijälltopparne i söder.
Provianten började lida mot slut, och
svältremmarne kring byxorna hade
dragits åt mer än förut, och det var med
en viss ängslan Mikko stod ensam och
ropade in i snötjockan: »Hallå!»
Han tyckte sig höra hur hans egen
röst drunknade i detta grå töcken, som
kom tassande på mjuka fötter af snö,
kom från alla håll och kanter och svepte
in honom i en famn af mjuk bomull.
Han lyssnade så intensivt, att han hörde
sitt eget hjärta slå, och han tänkte på
Jakkolas varning, att de voro förlorade,
Ord och bild, b:tc årg.
om de inte höllo ihop. Men det var
minsann inte så lätt det — snödimman
hade ju kommit tyst och lömskt utan
förebud, just när de åkte under fjället,
och nu hade han stått och ropat länge
utan att få ett svar. Och så dessa
förbannade snöflingor, som sjönko långsamt
ned och jämnade ut skidspåren, stora
hvita flagor i ett oändligt fallande på
hvarann så tätt, att de trängdes om
utrymmet och klibbade ihop sig.
»Hallå!»
Mikko vände på sig, när han ropade.
Han tyckte han hörde ett svagt svar
komma genom det grå.
»Hallå! Jakkola! — Hallå!»
Han skrek det sista ropet uppe i
falsetten, så att han blef blodröd i ansiktet
och rösten skar sig i strupen på honom
— och återigen hörde han svaret genom
dimman otydligt och underligt som från
en annan värld. Det stämde inte.
Svaret kom från höger som han stod, och
Jakkolas spår gingo rätt fram. Nåja,
Jakkola hade naturligtvis vändt för att
få rätt på honom och så hade han gått
förbi på sidan.
Mikko släppte Jakkolas spår och åkte
raskt i väg åt höger. Efter en stund
stannade han igen och ropade —-
mycket riktigt, där svarade det »Jakkola! —
hallå!» rätt fram in i snötjockan. Mikko
skyndade vidare framåt, under det han
ropade in i dimman — svaren växte i
styrka, som tydde på ett närmande, och
kommo fram ur denna smutsgrå
bomullsvägg — så med ens svarade det inte
längre.
Mikko stannade, och samtidigt var
det som om något annat inom honom
också skulle stannat. Med vidöppna
ögon och gapande mun stod han och
väntade —- stafven darrade något, där
han lutade sig framåt och stirrade in i
töcknet.
Han ropade igen och lyddes.
36
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
