Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Vilse. Af Ernst Didring
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vilse.
23
länge glödt vid horisonten, hvaremot
Mikko åkte, men ännu gledo hans skidor
med oförminskad fart. Några gånger
hade han stannat för att hvila, och en
gång hade han lyckats få korn på litet
vide och koka sig kaffe af det sista han
hade.
Mikko åkte och åkte. Upp och ned,
upp och ned gick det; ibland rusade
han i väg utför branterna, så snön yrde
omkring honom; ibland krälade han
långsamt som en sengångare uppför
stigningarne. Morgonrodnaden blef till
aftonrodnad utan att solen visade sig. Den
låg där långt under horisonten och
kastade ett blodrödt skimmer öfver
molntapparne, som seglade högt upp på
himlen.
Så länge det röda skimret dröjde vid
horisonten i söder, kände Mikko sig stark,
och hans krafter liksom hämtade näring
af detta varma ljus, som lyste därborta,
där han visste att det fanns människor
och mat; men när aftonrodnaden
kol-nade och natten kom med sitt blåa
mörker och sitt norrsken och sina stjärnor,
sjönk Mikkos mod.
Inför tystnaden i natten blef Mikko
liksom spökrädd, och han väntade när
som helst, att det skulle komma någon
smygande genom natten. När han
kastade sig ned på snön för att hvila
några minuter, böjade han fundera, om
det inte var hämnden ofvanifrån, som kom
öfver honom. Ju mer han tänkte på det,
desto mer öfvertygade han sig själf
därom — det var naturligtvis därför Pekka
och Pinni, störtat genom snöbryggan —
det var därför snötjockan tog Jakkola,
och nu var han, det kände han på sig,
dömd att förgås som en liten lus i detta
väldiga vinterkalla snöhaf. Huh!
Mikko skakade till där han låg och
tog sig om magen. Därinne gnagde
fjällråttan värre än förut, och Mikko
tyckte, att magen brände som eld och att
någonting skrapade i strupen som hvassa
klor. Han tog en handfull snö och
stoppade i munnen. Det var kallt som is, men
när snön smälte och Mikko sväljde,
slutade skrapningarne i strupen, men
gnag-ningarne i magen slutade inte. Ett par
gånger höll Mikko på att falla i sömn,
men hvarje gång hindrade hungern
honom därifrån.
Mikko reste på sig. Hade han inte
haft stafven att stödja sig på, hade han
tumlat omkull, så svindlade det för hans
ögon, och det stora snöfjället framför,
som han förut hållit kurs efter, vickade
till, som om det höll på att falla. Han
bet ihop tänderna, knep till om stafven
och gaf sig i väg igen.
Hur länge han åkte, visste han icke.
Framåt gick det alltjämt utan rast, utan
hvila. Det stora fjället, som höll på att
ramla, när han gaf sig i väg, hade han
nu bakom sig, och framför honom lågo
andra fjäll lika höga med spetsarne in
i himlen.
Hvad tjänade det till att hålla på?
Han skulle aldrig hinna fram, aldrig få
se människor mer — aldrig någon, utom
den där, som kom åkande bakom
honom.
Micko vände sig om.
Så långt ögat gick, syntes inte ett
lefvande väsen, och ändå hörde han
någon, som kom farande i den blåhvita
natten bakom honom, och den där någon
åkte i kapp Mikko och började prata
med honom: nu Mikko är det slut med
dig -— slut; — Värker det i knäna?
Det går snart öfver, mycket, mycket snart
— — bara du lägger dig ner, så har
dti det så varmt och mjukt — varmt
som i en säng, rent och fint -— där
sofver man så godt — — Har du inte
gjort något ondt? nej — hvem har det,
när en ska’ till att dö –-Hä!
Känner du igen mig? — Mins du lappvisten,
du? — Haha! — —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
