Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jungdeutschland. Af H. Wilhelmson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
570
h. wilhelmson.
undgå att lägga märke till det fasta,
sympatiska bandet mellan målare och skalder.
Det fattas ej helser direkta vänskapstecken.
Liliencron sjunger en hymn till Böcklin,
och i sin Pieta yttrar han:
» Und iibcr ihn
Neigt sich Maria hm
In ungeheurem Gram».
När man sett Böcklins Pietà, minnes man
vid dessa ord den i sorgens dunkelblå
man-ntel höljda Guds moder. Richard
Deh-tneln egnar sina Lebensblätter åt Max
Klinger, it der Maler, Zeichner und B ildner
unsrcr Psyche».
En af de saker, som äro så påfallande,
att man nästan generar sig för att påpeka
dem, ehuru de på samma gång måste
nämnas, är det inflytande Friedrich Nietzsche14
utöfvar. Jag är långt ifrån i stånd att fatta
eller genomtränga visheten hos den ande,
som så snart sprängde kroppens hjälpmedel
och gjorde sig själf obruklig; mitt förstånd
räcker ej till ens för det mindretal af hans
aforismer, som jag känner; men det finnes
sådana, hvilka lysa som lampor genom dunkla
gångar. Tänk blott på denna: »Man muss
noch Chaos in sich haben, um cincn
tan-zenden Stern ge b är en zu kännen» och
många, många lika världsvisa ord. Det
finns de, som redan så genomträngt
kulturvärlden, att vi ej alls kunna undvara dem.
Så denna: »Omvärderandet af värden».
Det skrifves väl knappast en uppsats, en
essay, där de orden ej förekomma, citerade
eller omskrifna och instuckna med ett drag
af förlägenhet, åter därför att de äro så
påtagliga, men likväl icke kunna ersättas
af andra. Och i och med dessa ord tror
jag, att mången har fått blicken upp just
för den omvärdering af värden, som
hastigare eller långsammare försiggår under
kulturförloppet.
Och efter denna hastiga öfverblick någr.a
ord om och några citat af tvenne af
Jüngst-deutschlands diktare, hvilka gifvit mig de
för mig intressantaste personlighetsglimtarne
Otto Julius Bierbaum, emedan han sjun-
13 f. x86i. Erlösungen, Aber die Liebe,
Lebensblätter.
14 f. 1844.
ger så vackert, och Richard Delcmcl,
emedan han tänker så egendomligt.
»Sprick zu ihr, Madlcinc
Rose, rose reine.
Willst du dich mir freundlich neigen,
Willst du mir den Himmel zeigen? —
Und sie wird die Blicke senken
Wird dir alle Himmel schenken,
Nimm sie atif dein Pfcrdh
Dessa de första ord jag läste af
Bierbaum, förde tanken på Tysklands kanske
störste sångare, Walter von der Vogelweide,
och det förvånade ej, att Bierbaum i
inledningen till sin sista diktsamling skrifver
till sin hustru:
Atif Scharfenberg in Sommersglans
Las ich in unserm Ehepsalter
De. ni lieben Vogelweiden Walther:
t Nemi, Frouwe, diesen Kranz»
och han kallar så den lilla bok i
ålderdomlig utstyrsel, däri han jämte nya saker
samlat det bästa ur föregående försök. Af
de frivola och sökta ordsammanställningar,
hvartill han förr gjort sig skyldig, finnas
häri knappast spår.
Här hemma ha vi börjat att utom
årtal och förläggare äfven fa se, hvar
papperet är ifrån, men detta är ej nog för de
unga tyskarna, och jag kan ej underlåta
att än en gång framhålla det nära
sammanhanget mellan pennan och ritstiftet.
Sista sidan i Bierbaums bok ser ut så här:
»Das Titelblatt ist nach einer Zeichnurig von
FRANZ STUCK.
Der Widmungsrahmen nach einer Zeichnung von
HANS THOMA.
Das Slirnbild nach einer Radirung
ALBRECHT DüRERS» etc.
Nästan allt hvad Bierbaum skrifver är
behagfullt, luftigt välljudande; han strör
omkring sig små visor i hvarje nummer af de
ungas tidningar. Om naturen i sol och
om natt; om fauner vid källan med
rörflöjt i hand; om vackra, lustiga flickor.
Jeannette (ur Studentenbeichten) är den
sångbaraste, glädjefullaste trall man kan
tänka sig. Hör första versen:
Was ist mein Schatz? Eine Plättmamsell.
Wo wohnt sie? Unten ain Gries.
IVo die Isar rauscht, 700 die Brucke steht,
Wo die Wiese von flatternden Hemden weht,
Da liegt mein Paradies.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
