Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Jungdeutschland. Af H. Wilhelmson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
572
h. wilhelmson.
Da du so stark bist, musst du mir beschwören,
dass du beschiitzen wirst mein schutzlos Blut.
Da du so stark bist, will ich Dir nicht wehren
Dass deine Hand in meiner ruht.
Ett tredje moment ger sig det ömmaste
och mänskligaste uttryck uti den hälsning
Dehmel skref till sin vän Bierbaum och
hans hustru, när deras Bäumelein skulle
slå rot i världen.
Hon sjunger:
Mein Freund hat mir ein Lied çcmacht.
Es ist ein Lied vom Leben,
ich fühl es in mir beben
Tag und Nacht.
Wer weiss die Melodie dazu?
Och han:
O Leben] O Liebe, wie gcht sie verändert?
Die seligen Augen von Schatten umrändert
und lacht kaum
und ist doch mein Mädel, mein sinniges, flottes,
lch male sie jetzt als Mutter Gottes.
Dess värre skämmes dikten af ett par
burschikosa slutverser, men hörjan är så
mycket innerligare och mera gripande.
Innehållsrikt är också Dehmels
tillbakavisande svar på den beskyllning, som ofta
gjorts Jungdeutschland, den att blott ha
koketterat med den socialistiska
tidsriktningen, för att genast vid Nietzsches
uppträdande kasta sig öfver dennes stick
motsatta läror, och han preciserar sin egen
ståndpunkt uti den högstämda och manligt
kraftiga Bergpsalmen. Han tänker sig
skalden, som suckar: »Empor! empor.’» och
som vill stå ensam på höjden, läsa mening
i skyarnas tåg och längta uppåt till sin
själs hem. Men det går ej. » Wurm, was
will dein Sehrnerz? — Heut stö knt ein
llol/c 7iach Klarheit, wild 7ind gell, —
und du schwelgst nocJi in Wehmutslüstcn r »
Det duger ej längre att frossa i
stämningar, att skänka ett lojt medlidande.
»Mit-leid glüh ab ! — Lass dir die Kraft ?iicht
von Gefiihlen beuge?i — Hinab ! lass deine
Sehnsucht t haten zeugen! — Empor,
Cellini ! Hinab, mein Herz! Hinab!
Äfven Vierte Klasse är en social dikt,
men med ett underlag af fatalism. I fjerde
klass sitta de fattiga emigranterna, och
bonden blir poetisk, då han talar för sin unga
hustru om hur det skall bli bättre för
deras barn i det nya landet. Skalden är med
dem, och i den kvafva kupén drömmer
han, hur
Gliick begehrend der Menschengeist
Empor zu neuen Formen breist.
Natten går. Stationerna flyga förbi,
deras lanternor bli blekare, och »morgonen
stiger upp på sin tron». Hamburg vinkar
med torn och master, och modern vill lyfta
sitt barn ur bädden. Men det lilla lifvet
har släckts, och med vissnadt framtidshopp
stå emigranterna på perrongen, »där lifvet
brusar» och där
Ez gilt, dass man sich ganz gesteh
wie tmbekümmert um Gluck und Well
Form begehrend der Menschengeist
um seine ewige Axe kreist.
& &
w
Det återstår att säga, att visst icke
allt i Dehmels röda Lebensblätter synes
mig äga samma värde. Åtskilligt är oklart
och famlande, någongång till och med
stötande rått i formen, men jag talar ej här
för att klandra.
Det måste vara klart, att icke allt, i
någon samling af dikter, kan vara
fullkomligt eller ens gifva ett för andra fullt
sympatiskt uttryck af skaldens tanke. Och
äfven om så vore, bero väl alla omdömen
om en annans produktion ytterst på, i hvad
mån man är förenad med denne genom
samhörighetens fina fludium, och det synes
mig därför, som om man icke bör klandra
— för så vidt man icke representerar vissa
rätliniga principer nämligen.
Jag tillåter mig således blott att anföra
ytterligare två små stycken af Dehmel, det
ena ett uttryck af den ödesfilosofi, som
tränger sig på en hvar dag i lifvet:
Schicksal hämmert mit blinden Schlagen
IVachs bleibt Wachs, Gold lässt sich frågen
Eisen wird Ståhl, Glas zerspringt,
springt an hundert eiserne Thuren,
Kcine Klinke will sich rühren,
die den Scherben Rettung bringt;
det andra ett framtidshopp, så friskt och
så sundt, att det nedslår all pessimism:
Hunderttausend frische Blätter
wachsen jeden Mai,
hunderttausend frische Augen
blitzen zwei zu zwei,
hunderttausend frische Jungen
lärmen noch im Feld
und da jämmern Hunderttausend:
ah, verfaulte Welt!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
