Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Ellen Hartmann. Af Emil Grandinson. Med 4 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ellen hartmann.
kanske det högsta hon i densamma
presterat, och jag vet ej, hvad man skulle önska
annorlunda, så raffineradt elegant, så
betagande älskvärdt som här naivitet och
intelligens, barnets nyfikna undran och
kvinnans diskreta takt, det skämtsamma,
uppsluppna lynnet och den spirande känslan
voro blandade med hvarandra. Första
villkoret vid lösningen af uppgifter som dessa
är att naiviteten verkar äkta, verkar naivt,
och det gjorde den då hos fru Hartmann
alltid, därför att hon af naturen spelar
enkelt och sannt och de rollerna ej i samma
grad som några af de senare frestade till
att stryka under, till öfverdrift. Vid sidan
af dessa franska ingenue-roller minnas vi
med stort nöje från samma period några
hurtiga, präktiga nordiska flickor, som i Ernst
Ahlgrens »I telefon» och i Pehr Staffs »Sveas
fana» och »Ett lysande parti», samt ett par
barnroller, som för fru Hartmans
konstnärsbana och k. dramatiska teaterns repertoar
skulle få ödesdigra följder.
Gurli i fru Edgrens »En räddande ängel»
och Lizzi i Ernst Lundqvists »Småflickor»
voro de två första roller fru Hartmann gaf
i en genre, som sedan kallats fru
Hartmanns. Och detta med fullt fog, ty hon har
skapat den. Den Gurli, som vi se på scenen,
har för sin tillkomst att tacka minst lika
mycket skådespelerskan som författarinnan,
hvilken väl närmast tänkt sig henne som en
belysande biperson och menat syster Arla
som hjältinnan i pjesen. Och till hvilken
grad blir ej Gurli hufvudpersonen! Stycket
bär för resten alla tråkiga spår af att vara
en dramatiserad novell med flere små, ej
samarbetade episoder; i Gurlis korta scener
möter oss ett stycke lefvande lif i
befriande komisk belysning. Men genom fru
Hartmanns utmärkt ursprungliga sätt att gifva
rollen ligger det något bakom det komiska,
som griper åskådaren i hjärtat. Det är den
moderna, brådmogna barnatypen, som skulle
göra oss oroliga för framtiden och stämma
oss melankoliskt, om ej framställningens
sunda fraicheur och omotståndliga goda
humör brot udden af figurens lilla innebörd
af fin de siècle-depravation. Och detta är
det fina draget i fru Hartmanns konst i denna
roll, att hon aldrig är den mogna kvinnan
som poserar med barnsligheten på ett
missnaivt och kokett sätt à la Donna Juanita;
hon kan lefva sig in i ton-årens känslolif
och uttryckssätt och hon återgifver dem
ELLEN HARTMANN SOM GURLI I
»EN RÄDDANDE ÄNGEL.»
omedelbart, käckt och naturligt. Därför ses
hennes Gurli med samma nöje än i dag,
femton år efter premièren, fast apparitionen
ej är så absolut illusorisk nu, som när jag
gick i skolan. Jag antager dock, att hon
än är hvad hon då var i den rollen, en
sorts kristalliserad skolpojksflamma — men
lika väl som hennes konst gjorde Gurli till
detta, lika väl vann hon alla fäders,
mödrars, farbröders och tanters hjärtan och
skratt; alla, som känt och älskat en
fjorton-årig flicka, fäste sig vid Gurli.
När fru Hartmann återvände till vår seen
efter en längre tids vistelse i Paris, märktes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
