Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 1, Jan. - Helena Nyblom: Fantasier. Af H—n L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
dagboken.
kan hon knappast föreställa sig. Och genast
är ekipaget förspändt, hästarna i ordning, och
»upp genom luften, bort öfver hafven» bär
det i svindlande färd. Låt oss som motsats
däremot taga den andra sagan, då det är
Sorgen själf, som förfärlig och stor, ett
förödande vidunder, tar hand om människosläktet
och besöker jorden. Hon har känt, att
människosläktet blifvit på senare tid liksom vän
med henne, liksom berusad af töckenslöjorna,
i hvilka hon är draperad, själfva Sorgen får
ett slags dödsgrin af välbehag öfver sitt
anlete, när hon märker detta, och äfven hon
vill bli umgängsam, när någon vill ta emot
henne, och omgifven af dystra molndunster
och af förfärliga eldsvådefärger blandade med
nattskuggor flyger hon till vårt arma klot.
Men det dröjer icke länge, innan Sorgen
finner, att hon äfven här är ovälkommen, att
allt hvad lif och anda har flyr henne som
pesten, och att det blott var Sorgens skugga,
människorna i forblindelsens drömmar, kanske
också i snobberiets affektation älskat. En
djupsinnig ironi öfver vårt släktes svaghet att tro
sig älska sorgen. När vi sett dessa bägge
varelsers lustfärder, må vi »återgå» till
redogörelsen för Glädjens mottagande på jorden,
och hvarför detta blef så misslyckadt som
det blef. Ty olyckligt blef det. Först höll
hon på att råka i slagsmål med den kungliga
lakejvakten utanför festsalen, ty den ville ej
insläppa henne, och det var tur, att hon hade
sitt bekanta medel att bita sig i underläppen
för att bli osynlig och därigenom slapp in.
Inom parentes — har ni sett, när en ung
munter skönhet vill dölja, att hon är
skratt-lysten och biter sig i underläppen och blir
högtidlig — det är Glädjen, som gör sig
osynlig — kom ihåg det! Under ett besök
i konungaborgen, där hon är med om
firandet af kungens födelsedag, tyckte hon först, att
allt såg så festligt ut, utom att gubbarna
föreföllo så högtidliga, men hon tänkte, att det
väl skulle ge sig snart, eftersom hon, van
vid Olympens plägseder, hvart ögonblick
väntade sig, att alla skulle börja sjunga och
dansa, men i stället hölls där tal så långa
och högtidliga, att hon måste fly. Sedan
råkade hon på ett förtjusande och förälskadt
par, men de bara talade gråtmildt om sina
ringa tillgångar för att sätta bo, och Glädjen
själf höll ånyo på att blifva melankolisk,
hvarpå hon flydde äfven därifrån. Slutligen
kom hon till den mest förtjusande landtgård,
men i köket grälades det, och i hvardags-
rummet exercerade flickorna med symaskinen,
men ännu värre var det på informatorns rum.
Denne höll på med att banna en pojke,
därför att han hellre ville gå ut i Guds fria
natur än inläsa sitt pensum, och nu tyckte
Glädjen, att jorden var en ytterst dålig
planet och skuddade stoftet af sina -fötter.
Kritiken har anmärkt, att det var mycket
oförståndigt af Glädjen att tycka så, ty
arbets-släp och plugg och vändande på styfvern äro
alldeles oundgängliga faktorer i det mänskliga
lifvet. Mycket riktigt, men alltsammans är
dock konsekvent — ty hur skall Glädjen
kunna annat tycka? Men i själfva detta
bifall ligger ett visst erkännande åt det gamla
ästetiska missnöjet med dylik allegori, ty om
man skildrar ett abstrakt begrepp som
person, kommer denna abstrakta person, när den
skall göras till människa, alltid att råka i
konflikt med den heterogena och konkreta värld,
i hvilken den skall insättas som handlande
och verkande. Den tredje sagan heter
Kärlekens vandring och gifver då gåtans lösning,
detta två gånger två är fyra, som man så ofta
har hört, nämligen: hvarför ej tro, hvarför
ej hoppas, hvarför ej älska? Fru Nyblom
kan tala barnalärdomens och sagans språk
med en fantasi, som har lifskraft, som den,
hvilken lefver i ungdomens stora haf af ljusa
stämningar, och därför kan hon ge sagotonen
något öfvertygande. Och hennes opposition
mot realismen går ut på någonting mycket
riktigt, att en realist icke kan fånga fjärilar
med flughåf, och att han icke skall stänga
in sig med böckerna och icke säga åt
Glädjen, som kanske står utanför och vill komma
in: nej, du får icke störa mig, dina vingar
röra upp luften omkring mig, och jag vill
vara ostörd och säga med ett bittert leende:
därute susar stormen, det är bra, därute
falla lofven, och se bara, huru lifvets
förstörande makter rasa därute, och det är
alltsammans bra — tråkigt har jag och tråkigt
skall det vara och ju tråkigare dess bättre.
Och som en dylik realist, ehuru mycket
älskvärd, tänker jag mig »prinsen som fick
tystnaden att tala» i sista skissen. Han var
missnöjd med allt pladder, han beslöt sig för att
tiga och red ut i skogen, och alla sina
kavaljerer afskedade han, ty ensam skulle han
vara. Men därute träffade han på
Tystnaden, och hon var så oändligt vacker, men
hon bara teg, och prinsen blef allt olyckligare,
men en dag kysste han hennes tystnad till
lif, och så blef han botad och for hem igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
