Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 2, Febr. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO dagboken.
gen var det styckets art och egenskaper som i
första rummet gjorde, att man gärna såg det
på denna seen, den andra gången var det ett
på en hand glänsande, på de andra jämnt och
godt utförande som var den mest betydande
förtjänsten.
»För kronan» är ett mycket effektfullt
drama, men effekten är ej af det ihåliga
teaterslaget, det rymmer mycket verklig känsla och
våldsam passion, och det kräfver att spelas
af artister, som äro mäktiga och vana att
gifva på en gång starka och sanna uttryck däråt.
Det äro denna teaters medlemmar icke, och
detta märktes därpå, att än blef den ena, än
den andra af dessa två — styrkan och
sanningen — lidande på den andras bekostnad.
Liksom flera gånger förut visade sig nu fru
Fahlman såsom den mest hemmastadda; hon
har verkligt högt patos, och den härliga
stämman rymmer så mycket musik, att de vackra
alexandrinerna låta bra i hennes mun, äfven
om ej heller hennes diktion är fullt
oklanderlig. Herr Hillberg gjorde ej af sin roll hvad
jag tror han skulle hafva kunnat, diktionen
var grumlig och framställningen monoton, som
fallet gärna blir med honom, när han ej är
riktigt i sitt esse, och det är han numera
sällan: hans ljus står under ena skäppo. Men
detta behöfver ej hindra, att, om det tages
fram därifrån och sättes upp på det jämna
konstnärliga arbetets ljusastake, det åter skulle
lysa klarligen. Icke heller herr Skånberg fick
den rätta , karakteren på sin roll, han har ej
resonansbotten för den verkliga poesi, hvaraf
den bör vara mättad, och hans känsloutbrott
verka aldrig omedelbara. Rörelserna äro nära
att utarta till rusning, och den slaviskt
orientaliska anstrykningen saknas. Denna framträdde
egentligen endast i en biroll, Benkos, som
gafs med verklig kolorit och smidighet af herr
Personne. Herr Örtengren hade mycken
auktoritet och god deklamation som biskopen och
Militza var utan jämförelse den roll, med
hvilken fröken Jansson lyckats bäst, sedan hon blef
engagerad. Här saknade man med välbehag
mycket af det stereotypt småleende, sötsliskiga
manér, som förut skadat hennes framställningar.
— Grefve Snoilskys öfversättning af Coppées
alexandriner klingade ståtligt, accenten var
måhända ibland något knagglig men rimmen
i allmänhet praktfulla och ej alldagliga.
Det engelska stycket »Skiljovägen» tycktes
mig ej vara hvarken bättre eller sämre än de
andra prof på modern engelsk dramatik, vi
här sett. Det når i dramatisk spänning ej
upp till »Tanckerays andra hustru» men
öfverträffar i komposition och hållning »I brist
på bevis». De bägge första akterna äro
verkligt intressanta med sin engelska miljö och
sin gripande situation, slutet af andra akten
är i god mening effektfullt. Det är skada, att
tredje akten skämmer bort det goda
intrycket, här grasserar sentimentaliteten ohejdadt,
och all spännande handling och
karaktersteck-ning afstannar och får vika platsen för ihåliga
deklamationer, giftsjälfmord och svammel. Och
hr Skånberg är ej mannen att rädda det, som
är nära att stupa på sin sentimentalitet. Han
är så förtvifladt dyster, tittar så mycket under
lugg och suckar så djupt från styckets början
och till dess slut, att man har svårt att tro
på Afrikaresandens mod och friskhet och
asylföreståndarens praktiskhet och energi. Litet
friskare fläktar i uppfattning och spel — och hans
bild af Gaunt hade varit mycket lyckad.
Obetingadt lyckad var fru Sandell som Loys. Jag
vet ej om det är rätt att säga, att hon
motsvarar förf:s afsikter, ty jag tror att
förtjänsten af mycket af den sanning och själfullhet,
som fanns i denna karaktersteckning, är att
skrifva endast på fru Sandells konto. Med
fin urskiljning undvek konstnärinnan alla
frestelser att göra Loys till en stortragisk figur,
och det tanklösa koketteriet betonades skarpt
och rättvist. Det var ej hvad man plägar
kalla en hjärtlös kokett men en kvinna med
hjärta, som genom samhällsställning och
uppfostran haft och hade en olycksbringande
förkärlek för att »flirta». Och under flirten
klappade det varma hjärtat, brann den stora
kärleken. Det fanns inga döda punkter i spelet,
alltsamman var känsla och intelligens, d. v. s.
själ! Herr Hillberg hade af faderns indolenta
roll gjort en förträfflig figur, hans stumma
spel var mästerligt: naturligt och behärskadt.
Fröken Warberg hade sin första stora roll
och har alla skäl att minnas den med
tillfredsställelse, herr Johanson hade god hållning
i Jacks roll och förplumpade sig ingalunda i
den svåra och otacksamma uppgiften, men
hans tal har ännu någon förkonstling, han säger
repliker, men han talar icke, man vet, strax
innan han hunnit till replikens slut, att nu
har han snart ej mer att säga för denna gång.
Uppsättningen var synnerligen vårdad och
vacker.
Somförpjes till »Skiljovägar» gafs en tysk
bagatell, på intet sätt betydande eller värderik men
väl lika god som många andra enaktare på
denna seen; dess enda egentliga roll är en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
