Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Dagboken. Bilaga till Ord och bild
- N:r 2, Febr.
- Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 6
dagboken.
»tour de force», i hvilken herr Personne
excellerar och sekunderas graciöst af fröken
Jansson.
*
Det borde svårligen ha kunnnat väcka de
konstförståndiges förvåning, att ej »landets
första seen» skyndade sig att eröfra
uppföranderätten till Ibsens senaste arbete, helt
enkelt af det skälet, att rollerna aldrig vid den
teatern kunnat nödtorftligen besättas.
Däremot funnos de artister, som mer än några
andra i vårt land lämpade sig för uppgifterna,
alla vid Vasateatern, och med fruarna Dorsch
och Håkansson, herrarne Svennberg och de
Wahl i hufvudrollerna gafs där också »John
Gabriel Borkman.» Premieren blef i någon
mån en felslagen förhoppning, detta därför att
den intresserade, som väntat sig så mycket
däraf, ej tagit den skarpa olikheten i dessa
artisters spelsätt med i beräkningen. Denna
olikhet blef särskildt märkbar i de bägge
kvinnorollerna. Fru Dorsch spelade tragedi och
talade dess språk: fru Håkansson
konverserade modernt nutidsdrama. Faran är i ena
fallet uppstyltning och i det andra allt för stor
hvardaglighet med en viss platthet som följd.
I hvilkendera riktningen framställningen bör
gå, är måhända en smaksak, det rätta ligger
förmodligen midt emellan, och på denna
teater, som arbetar under så finkänslig och
samvetsgrann ledning, hade detta utan tvifvel
blifvit iakttaget, om ej inöfningen varit något för
forcerad. En liknande olikhet spårades mellan
herr Svennbergs och hr Lindbergs Borkman.
Den förre var sannolikare och konsekventare
men den andre på sitt sätt intressantare, här
funnos skiftningar och fina detaljer och
framför allt en prägel af verklig fantast, som, jag
erkänner det, för mig förklarade mycket i
rollen. Med denna uppfattning blir Borkman ej
en verklig storhet, en öfverlägsen intelligens,
han blir mera släkt med Hjalmar Ekdahl än
med Brand och en afkomling i rätt
nedstigande led från Peer Gynt, men denna sort af
människor har alltid — enligt hvad en dik-
tarens landsman Th. Caspari i en bok, som
heter »Skyggesider», nyligen påvisat — legat
Ibsens hjärta (?) nära. Och denna uppfattning
passar herr Lindbergs spelsätt, d. v. s. med
denna uppfattning blir detta möjligare och
mindre störande än annars. 1 själfva
slutscenen lyckades ingendera framställaren verka
riktigt gripande, herr Svennbergs något mera
reserverade tolkning undgick lyckligt det
ihåligt patetiska drag, som herr Lindberg här
till-lät sig. Herr de Wahl var förträffligt på sin
plats, och fröken Borgström passar ej direkt
för fru Wiltons vidunderliga roll men gjorde
sin sak mycket intelligent. Om den
brådskande inöfningen i någon mån hindrat de
olika spelsättens sammangjutning, kunde den dock
ingalunda spåras i den sceniska utstyrseln, som
var lika förträfflig som alltid. De bägge
interiörerna, på nedra botten och den stora
salen en trappa upp voro beundransvärdt
återgifna, och scenförändringen i sista akten gick
utmärkt, om ock meningarna kunna vara
delade om den på fonden målade utsiktens
lämplighet.
Sedan Borkman-turnéen anträdt sin
segerfärd öfver landet, upptogs en repris af Edvard
Brandes’ »Ett besök». Fru Håkanssons Florizel
är en af hennes bästa roller; modern och sann,
det är nerver, som skälfva, och läppar, som
darra i en smärta, som tager sig uttryck i en
stockning i halsen och tårlösa snyftningar. Herr
Svennberg gifver åt Repholt en helt enkelt
idealisk tolkning, de passa för hvarandra,
rollen och han, och framställningen slutas
värdigt med sortien, som är ett litet
mästerstycke. Herr Engelbreckts Kaj Nergaard har ej
samma innehåll och konstnärliga mognad som
dessa två figurer, tomheten och banaliteten
framträda så mycket skarpare, som han ej vill
afstå från sitt olidliga manér med täta och
långa, dumma och intetsägande pauser. Men
herr Engelbreckt hade nu en berömvärd
moderation i slutscenen mot för några år sedan;
det var nu ej en rörelse, ej ett skrik för
mycket, och framställningen hade varit lyckad, om
den verkat mer »empfunden» och gifvits i
jämnare tempo.
E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 13:42:24 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1897/0650.html
