Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Nya finska böcker. Af Hj. S. - Konst. Ribera och hans Sankt Bartolomeus i Nationalmuseum. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
IQ
på minsta sätt smittat författaren, som
omedelbart fortsätter:
»Huru litet betyda alla mänskliga
beräkningar, lifvet och döden komma och försvinna
som sekunderna på evighetens ur. Ett
människolif tändes som pendelns knäpp och slutar
när sekunden är utlupen, och åter tändes ett
lif en ny sekund på evighetens klocka, blom-
man, trädet, människan, djuren, allt måste lyda
naturens stora lag».
Ja, så ungefär förhåller det sig utan tvifvel.
Författaren är tydligen en smula filosof.
För öfrigt är det icke mycket att säga om
denna bok, annat än möjligen att man här och
där kan finna ett frö till en viss formel
distinktion, ett frö som måhända kan utvecklas.
Hj. S.
KONST.
RIBERA OCH HANS SANKT
BARTOLOMEUS I NATIONALMUSEUM.
Den som besöker vårt Nationalmuseums
tafvelgalleri får, om han har öra för
färgernas musik, höra en mycket omväxlande
konsert. I nederländska salen sjunga
Rembrandts djupa och mäktiga orgeltoner och
smattra Rubens’ festligt glada trumpeter, och
hela kören af ringare mästare stämmer in,
troget slutande sig till de båda stora ledarne.
Det är kyrkokonsert och klassisk opera,
Hän-del och Mozart, det är djupaste allvar och
gladaste glädje och — framför allt — kraft.
Kommer man så in i den franska salen,
klinga violin, luta och flöjt samman i klara
och ljusa, lätta och spröda tongångar. Det är
menuetter och airer, dirigerade af Boucher i
sann watteausk anda. Det är icke kraft men
grace, smidig elegans, spirituel frivolitet, och
det råder äfven här en beundransvärd
samstämmighet, hvars resultat är harmoni, icke
full och stark som hos nederlandarne men
svalkande och fin.
I den italiensk-spanska salen är det si och
så med harmonien och samstämmigheten. Man
hör ett virrvarr af svaga och orediga
melodier, och hvad själfva instrumenten beträffar,
äro de veka och kraftlösa, sentimentala
cit-trorna betänkligt talrika. Lyssnar man
närmare, förnimmer man dock en och annan djup
och stark eller hög och frisk ton, som
underligt kontrasterar mot omgifningen; där finns
Orlando Fiacos karakteristiska porträtt af
Tizian, gammal och skrynklig, med det gråa
skägget och den svarta kalotten, där finns
Caravaggios Judith, kall och stolt men viljestark
och lidelsefull, Leandro Bassanos Kleopatras
festmåltid, strålande och glad som en duk af
Veronese, och Alonso Canos Sankt Jacob de
Compostella med sitt ungdomliga, varmt och
saftigt målade hufvud, vändt uppåt i
glödande svärmisk andakt — en tafla, där den stora,
slappt utförda handen dock stör det goda
intrycket af ansiktet. Där finnas ännu några
andra goda taflor — Rosens nobla kopia
efter Velasquez icke att förglömma — men det
behöfdes, att många nya dukar kommo till
och många gamla försvunno, innan denna del
af museets tafvelsamling kunde tänka på att
i klangfärg och harmoni ens tillnärmelsevis
nå upp till de nederländska och franska
salarne.
Fjolåret tillförde emellertid museet trenne
taflor, som i väsentlig mån ökade de klara
och starka tonerna i den italienska sälen. I
maj förvärfvades genom köp vid en af
Bu-kowskis’ auktioner ur den samling, som en
gång tillhört landskapsmålaren Karl Johan
Fahlcrantz, sen-venetianaren Marco Riccis (1679
—1729) »Munkar i vildmarken», en tafla
som utmärker sig för ett friskt och vackert
skogslandskap. Därefter, i september, kom den
värdefullaste tillökningen. En af våra mest
kända mecenater, herr August Röhss i
Göteborg, som förut riktat muséets tafvelsamling
med en af dess celebraste och populäraste
taflor, Nils Forsbergs »En hjältes död»,
öfverlämnade nämligen då åt museet den dyrbara
gåfvan af tvenne stora taflor af Ribera,
hvilka genom förmedling af svensk-norske
ministern i Spanien, baron Wedel-Jarlsberg,
inköpts i Madrid från en markisinna De la
Romana, i hvars familj de funnits sedan gamla
tider. Visserligen äro de icke signerade, men
dels gammal tradition, dels taflornas egen
beskaffenhet torde fullt berättiga till att anse
dem såsom egenhändiga arbeten af mästaren
likaväl som fyra taflor i Dresdens och en i
Berlins galleri, hvilka också på grund af inre
kriterier tillskrifvas mästaren.
De båda taflorna äro pendant-bilder af två
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
