Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 3, Mars - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24
DAGBOKEN.
ej kan ersättas med burleska öfverdrifter.
Däremot var fröken Ahlstedt till fylles som
Papagena, ett parti som för öfrigt nästan gör
sig själft. Priset i denna opera tages nu som
förr af fru Östberg, hvilken förtjänar
särskildt erkännande för den stil och karakter,
som hon förlänar den svåra hämndearian,
som man annars så ofta får höra förvandlas
i meningslösa staccato-vokaliser med
inskjutande af slarfvigt och stillöst sjungna recitativ.
Af den Aulinska kvartettens soaréer bjöd
endast den första på en nyhet, i det att
César Francks pianokvintett då för första
gången utfördes här i Stockholm. Med denna
i hög grad originela och fängslande
komposition, intressant och fjättrande i harmonierna,
och med något af ömsom Schumannskt
innerligt Gemüth och Berlioz’sk vild fantastik
i innehållet, torde Francks rykte som en af
nutidens mest framstående tonsättare äfven
hos oss vara stadgadt. Af stort intresse skall
det bli att få höra hans stora körverk »Les
béatitudes» (Bergspredikan), som
Filharmoniska sällskapet ämnar utföra i vår. För
öfrigt utfördes å denna soaré en gemytlig
Haydn-kvartett i G-dur och en
Beethoven-sonat för violin och piano i Ess i,den tredje
af de tre sonaterna opus 12, hvilka
tillägnades Salieri) samt å den sista konserten
Beethovens sköna e-moll-kvartett, opus 59,
Schumanns härliga, i all romantikens fägring
prunkande kvintett med den underbart
gripande marschen och det lustigt förbiilande
scherzot, som döljer en så djup humor, och
slutligen Sjögrens första violin-sonat (g-moll,
opus 19), hvilken, förträffligt spelad af hrr
Aulin och Stenhammar, framkallade formlig
sensation. Också är den ett förträffligt stycke,
poetiskt och fint och på samma gång sundt
musikaliskt. Egendomligt är att iakttaga,
hur i Sjögrens sonat liksom i Schumanns
kvintett allt är sångbart och äkta melodiskt,
det är här romanskomponisterna som röja
sig äfven i sina kammarmusikverk. —
Aulinska kvartetten, som med denna konsert
firade sitt tioårsjubileum, kan med berättigad
glädje och’ stolthet se tillbaka på de gångna
åren, under hvilka den så kraftigt banat väg
för ett rättvist uppskattande här hemma af
komponister sådana som Brahms, Dvorak,
Tschaikowsky, Berwald, Sjögren och Franck.
Musikföreningen har gifvit sin andra
abonnementskonsert efter ett något brokigt
program, som inleddes med en
Schubert-afdel-ning, hvilken upptog ouvertyren till
»Rosa-munda», »Ständchen» (till text af Grillparzer)
för solo (fröken Sidner) och damkor, ett
stämningsfullt »Tantum ergo» samt tre
romanser vid piano, däribland »Erlkönig», hvilka
sjöngos ganska respektabelt af hr Forsell.
Vidare utfördes ett par stycken af Norman,
»Signes visa» och »Snöflingornas saga», ett par
körer af Berlioz, af hvilka den ena, »Ophelias
död» (för damkor), är en liten pärla, men
den andra, »Méditation», dess mera
konstruerad och sökt, såsom mycket af denne
genialiske men ojämne komponist.
Det intressantaste numret å denna konsert
var »Wanderers Sturmlied», en storslagen
och effektfull om också icke precis
origi-nel komposition af den i Tyskland mycket
högt skattade, men här okände Richard Strauss,
hvars bekantskap man bör hoppas att få
fortsätta på någon symfonikonsert. Programmet
afslutades med Beethovens musik till »Aténs
ruiner» i Gades konsertarrangement, där den
roliga turkiska marschen och en briljant
karakteristisk dervisch-kör gjorde mest verkan.
Den österländska koloriten är här mer
stiliserad och icke så »naturtrogen» som i
moderna musikaliska verk, men den är dock
lika verkningsfull; vi veta ändå ej så noga
hur den österländska musiken är beskaffad,
och Beethoven äger i alla fall förmågan att
få åhörarne att tro på naturtroheten af
lokalfärgen, något som ju är det förnämsta.
Behöfver man för öfrigt säga, att Beethovens
geni icke häller förnekar sig i denna musik,
icke ens i den orättvist förkättrade
ouvertyren, som är ett briljant stycke och jämt så
pass betydande, som behöfdes för att lysa upp
det medelmåttiga skådespel af Kotzebue,
hvartill denna musik är skrifven.
Till de öfriga konserterna får jag kanske
återkomma nästa gång.
M. J.
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
