Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Konst. Svensk arkitekturhistoria. Af John Kruse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
lighet men ung och klar, fängslande med det
nyas och friskas behag.
Då den svenska frührenässansen som
bekant är samtidig med den europeiska
kontinentens hög- eller senrenässans, är det
tydligt att de ornamentala motiven lånas från
dessa riktningar, ehuru deras former
förenklas och deras mest vågade bildningar med
en för nationallynnet betecknande moderation
undvikas.
I fråga om både totalanordning och detaljer
korsa sig emellertid ännu inflytandena från det
gamla och det nya. Man börjar lägga mer
och mer vikt på stora, rymliga och
symmetriska anordningar, höga rum med regelbundet
sittande fönster; hvalfven få vika för raka
tak, o. s. v. Särskildt är det Johan III som
här är den följande tidens föregångsman. Studiet
af antika och samtida teoretiska
arkitektur-auktoriteter, Vitruvius, Sebastiano Serlio,
eller hans bearbetare, vidare Philibert de
l’Orme och Ducerceau torde, såsom författaren
anmärker, härvidlag hafva öfvat stort inflytande.
Å andra sidan blickar gotiken icke sällan
fram i de dekorativa detaljerna, där eljest
renässansen för spiran. Såsom ett slående
exempel härpå anföras stuckdekorationerna i
Catharina Jagellonicas grafkapell i Upsala
domkyrka, utförda af tyska stuckatörer
omkring i 580—90 och likväl i hela sin
anläggning erinrande om gotiken.
Den senare Vasaperioden lägger, i motsats
mot den tidigare, hufvudvikten vid
totalanordningen. Renässansens fordran på sträng
symmetri i den yttre grupperingen och en på
samma gång ståtlig och bekväm anordning af
det inre har nu småningom trängt igenom
byggherrars och arkitekters medvetanden.
Blicken öfver det hela har vidgats. Hvad under
då, att känslan för detaljen krympt samman?
Den slutna fästningskarakteren försvinner.
Festligt och öppet ligger slottet på sin terrass
och bjuder med sin utåt öppna eller blott
af en låg länga begränsade borggård
betraktaren välkommen. En monumental trappa
förbinder gärna våningarne sinsemellan, och
rummen anordnas i två paralela rader. Tvenne
riktningar inom denna periods arkitektur
framhäfver författaren. Den ena utgår från
Holland och försöker att på ett fritt och
själfständigt sätt variera de från antiken hämtade
motiven. Denna holländska högrenässans,
hvars teoretiske banerförare är Hans
Vredeman de Vries och hvars främste praktiske
utöfvare i Holland äro arkitekterna Hendrik
de Keyzer och Lieve de Key, går från
Holland öfver till Danmark, där den på Själland
och i Skåne (Svenstorps slott, Kristianstads
kyrka) som bekant blir rent af en nationel
stil (»Kristian IV:s stil»). Men äfven i
öfre Sverige intränger denna stil och skapar
i Stockholmska privathus och framförallt i det
1626 fulländade slottet Vibyholm (tyvärr
numera alldeles förvanskadt genom
ombyggnaden 17 3 6) intressanta monument, hvilka*
dock nu äro nästan alldeles försvunna. Det
utmärkande för denna stil är användandet af
tegel i dess naturliga färg, under det de
ornamentala detaljerna äro utförda i sten, vidare
förkärleken för höga gaflar, rikt utsirade med
volutor och andra ornament. En bidragande
orsak till att så få dylika gaflar numera fin
nas kvar i Sverige anser författaren vara, att
de tillhörande höga taken betraktades såsom
synnerligen eldfarliga, hvadan de också lära
hafva blifvit förbjudna. Bredvid denna
holländska högrenässans, ehuru icke strängt
skild från den, börjar en mera eklektisk riktning
göra sig gällande, hvilken omedelbarare
härstammar från den italienska renässanssens
sista ättlingar mot slutet af 1500-talet:
senrenässansen och barocken. Denna riktning
bildar öfvergången till nästa period.
Särskildt var det barockens ornamentala detaljer:
de klufna gaflarne, de naturalistiskt
behandlade blomsterguirlanderna etc. som slogo an
på germanernas och äfven svenskarnes
sinnen. De präktigaste exemplen på denna mera
eklektiska riktning äro Axel Oxenstjernas
slott Tidö (omkr. 1625—omkr. 1645) och
Jakob de la Gardies Jakobsd.al (1642—44),
nu mera Ulriksdal (hvars yttre dock är
totalt förändradt). Till sist påbörjar författaren
historiken och beskrifningen af de enskilda
bygnadsverken, bland hvilka Gripsholm
kommer först i ordningen.
Illustrationsmaterialet utgöres såsom sagdt
af stora ljustryck (hvilka någon gång hade
behöft vara djupare i tonen). Af de hittills
utgifna 41 återgifva 1 8 stockholmsbyggnader
(Kgl. slottet med detaljer,
öfverståthäll-larepalatsets trädgård med den berömda
perspektiviska nischen, kyrkor o. s. v.)
medan de öfriga visa kungliga slott, adelsslott
och kyrkor på landet, Drottningholm, Grips
holm, Tidö, Tynnelsö, Rydboholm, Floda,
Sorunda, m. m.). För arbetet i sin helhet
med sina minst 100 stora ljustryck blir
priset i 00 mark.
J. K—e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
