Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Musik. Af M. J.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
beskedligt efterklangsarbete. Af de tre
fragmenten af Wennerbergs oratorium »Jesu födelse»
tilltalade särskildt det sista, det populära solot
»Min själ längtar och trängtar», som utfördt af
hr Lundqvist och den väldiga kören under hr
Hedenblad tog sig förträffligt ut. I de
öfriga numren medverkade fru Linden och
hr Smith, begge med förtjänst. Griegs
Bergliot, som nu följde å programmet, blef
en stor triumf för den norske geniale
komponisten, som i denna egendomliga
melodramatiska komposition åstadkommit något af
det mest gripande, han skrifvit, något som ju
icke vill säga litet. Särskildt gjorde den
grandiosa sorgmarschen ett oförglömmeligt
intryck. Björnsons väldiga dikt framsades
med mästerskap, enkelt och gripande, af fru
Gundersen från Kristiania teater; orkestern
dirigerades särdeles förtjänstfullt af hr Holter.
Gades g-moll-symfoni trängde icke till hjärtat,
det var icke stor konst, men man hörde
med nöje dess fina och »aandrige»
underhållning, så mycket mer som den tolkades
med fulländning under Frans Nerudas ledning.
Se där en kapellmästare, som vi kunna
afundas danskarne! Skall det lyckas oss att
eröfra honom helt och hållet? Den saken
beror på hr Burén, som nog kan behöfva
honom, då hr Nordqvist ej lär vilja åtaga sig
mer än en inskränkt tjänstgöring.
Efter en välklingande ehuru något
opersonligt hållen ouvertyr »Härmändene på
Helgeland» af Emil Hartmann, son till den
berömde J. P. E. Hartmann, samt första satsen af
J. Dentes svårspelta violinkonsert, där solot
spelades med virtuosfärdighet och klangskön
ehuru icke så bred ton af hr Zetterqvist,
följde konsertens hufvudnummer, Aug.
Södermans katolska mässa, som gafs i sin helhet
med undantag af »Credo», hvilket af
obekant anledning hade strukits. — Man
får väl ej anta, att körens tenorer och
sopraner fruktade för det höga c?
Söderman hade i den vägen mycket litet
konside-rationer, så gå i »An die Freude» tenorerna
ända upp till ciss. — Denna glansfulla,
stäm-ningsfyllda komposition med sin underbara
orkesterkolorit och alltigenom melodiska
hållning gjorde sig under Nordqvists energiska
och säkra ledning naturligen förträffligt gällande,
om också hofkapellet förr visat sig kunna
spela det sköna offertoriet, som kanske är
kompositionens pärla, än bättre.
Solokvartetten skötte sig så väl, som man af de
bepröfvade krafterna (grefvinnan Taube, fru
Linden samt hrr Max Strandberg och Smith)
kunnat vänta, ehuru sopranen, hvars stämma
i de begge första satserna klingade glansfullt,
mot slutet märkbart tröttades, hvarför
åtskilliga effekter gingo förlorade.
Vid den andra konserten utfördes
Ber-walds genialiska, konstfullt arbetade
g-moll-symfoni särdeles förträffligt under Nordqvists
ledning, samt tre nummer ur Normans
värdiga och stilfulla kantat, skrifven till
invigningen af Musikaliska Akademiens nybyggnad
— eget nog voro de bästa satserna, de
monumentala körerna, uteslutna. Denna
komposition fick ett godt utförande under ledning
af Neruda samt med Ödmann och fru
Östberg som solister, af hvilka den sistnämda
särskildt sjöng sitt arioso med imponerande bredd
i föredraget men tyvärr ej hade tillfälle att
utveckla hela glansen af sin stämma; i ensemblen
deltogo dessutom fru Linden, fröken Sidner, fru
W. Strandberg samt hrr Sellergren, Strandberg
och Smith. Emellan dessa nummer utfördes
en högst obetydlig komposition »La captive»
af Selmer, där solot sjöngs förtjänstfullt af
fru Linden och orkestern dirigerades af Joh.
Svendsen. I nästa afdelning fick man höra
Andreas Halléns vackra, förträffligt
instrumenterade orkestersuite »Ur Gustaf Vasas saga », som
rönte stor framgång, samt ett väl långt urval af
C. F. Hornemanns musik till
Paludan-Mül-lers skådespel »Kalanus», orientaliskt färgad
musik med klassisk fasthet i linierna men utan
starkare individuel prägel; här sjöngos solon
talangfullt af två danska sångerskor, fru
Hornemann och fröken Krarup-Hansen samt hr
Smith. Efter en melodisk ballad, »Sången»
af Ivar Hallström, uttrycksfullt deklamerad
af hr Smith, följde så J. P. E. Hartmanns
utomordentligt kraftiga och klangfulla
kör-komposition med text ur Elddan: »Völvens
Spaadom», hvilket stämningsrika, snillrika verk
gjorde ett uppfriskande intryck efter den mängd
andra rangens musik man under större delen
af denna konsert fått höra. Alltså ett
geniverk vid konsertens början och ett vid dess
slut, det fick försona med det öfriga.
Den sista konserten inleddes med en
frisk ouvertyr, »Drapa», i dansk-nordisk
stil af Alb. Rubenson, hvarefter följde
en orkesternocturne samt tre sånger af
P. E. Lange-Müller, hvars melodiska, vekt
elegiska lyra alltid höres med nöje. Den
sista af visorna, »Gjenboens Sang», ett
särdeles briljant och liffullt stycke, tillhör ett
en-aktssångspel »I Mester Sebalds Have» med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
