Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 6, Juni - Musik. Af M. J. - »Hymnus Amoris». (Bref från Köpenhamn.) Af Gustav Hetsch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
48
DAGBOKEN.
höra Beethovens A-dur-symfoni och Södermans
ouvertyr till »Orleanska jungfrun», (hrr Ödmann
och Lundqvist biträdde med två Södermanska
ballader,) samt från Operan en festföreställning
för publicist-kongressen, där fru Östberg
applåderades i Aida och fru Linden i Orfevs.
Vidare har den från 8o-talets landsortsscener
kända operettsångerskan fröken Hulda Nordin
debuterat som Elisabeth i Tannhäuser, där
hon lät höra oväntadt praktfulla röstmedel,
men äfven röjde någon svårighet att sjunga
rent. Slutligen har man gifvit en repris
af »Den vilseförda», där fröken Petrini
visade mer känsla än vanligt samt lät höra
klingande toner, om också hennes orytmiska
och föga korrekta sång icke heller där kunde göra
anspråk på full konstnärlighet. Hvad själfva
operan beträffar, så är den nog bättre värd,
än hvad en del af pressen i rasande furia
velat låta förmoda; en så fin kännare som
Bizet förklarade ju, att han var förtjust i
åtminstone hälften af musiken. Ty värr
kan man emellertid vid representationerna
knappast undgå att äfven få höra en god del af den
andra hälften och det försämrar saken högst
betydligt. För öfrigt hör »La traviata» till
de operor, som alltid gifvits dåligt å vår
opera, trots det att man där hort Mathilda
Grabows sköna stämma samt Sigrid
Arnoldsons och Vendela Andersons fma och
smakfulla föredrag. Men hr Ödmann har som den
olycklige Alfredo en af sina olyckligaste
roller, och hr Lundqvist kommer som Germont
d. ä. i alltför svåra konflikter med de
italienska rytmerna. Skall man försonas med
dylik musik, skall man för resten höra den
sjungas af italienare. Då kommer där lif
och eld i föredraget, och då blir det mening
i hela stycket. M. J.
»HYMNUS AMORIS».
(Bref från Köpenhamn.)
Det lär vara väckt ett förslag att Carl
Nielsens körverk »Hymnus Amoris» under
nästa säsong skall uppföras i Stockholm
under ledning af professor Frans Neruda, som
har äran af att det nu i våras framfördes i
Musikföreningen i Köpenhamn.
Det vore roligt, om denna plan
förverkligades. Ty hymnen till kärleken är ett af de
egendomligaste och värderikaste musikaliska
arbeten, som på många år frambragts på dansk
grund. Det är ock det man ovillkorligen
bäst minnes från sistlidne säsong.
»Hymnus amoris» är karakteristisk både
för nyare dansk musik i allmänhet och för
Carl Nielsen i synnerhet, ty verket innebär en
öfvergång från jäsning till mognad och
klarhet. Det har under de senaste tio åren
varit rörelse i den danska musikens yngsta
generation, som sökte sig nya vägar och
representerades af sådana namn som Carl Nielsen,
Fini Henriques, Gustav Helsted och Louis
Glass. Men nu håller man på att slå sig
till ro, hvar och en på sitt område-
Carl Nielsens afgjorda begåfning har
frigjort sig från de skrankor, som hittills
hämmat dess fulla utveckling, och med detta sitt
nya körverk har komponisten beredt sina många
vänner en verklig glädje. Det ligger stor ut
veckling mellan hans tidigare arbeten —
sångerna, kammarmusikverken och symfonierna —■
och detta sista. Han har lämnat sitt intresse
för de många detaljerna, som skulle göra
arbetet rikt och vackert men ofta nog endast
gjorde dess konturer obestämda och simmiga,
och mer fäst sig vid de stora dragen och de
breda liniernas monumentala verkan. Han har
genomgått en förenklingens och
generaliseringens process. Från J. P. Jacobsens starkt
nyanserade, stämningsspecialiserande poesi har
han kommit fram till den motsatta
ytterligheten. Han har valt ett så allmänt
universelt ämne som kärlekens triumf, de växlande
släktenas knäfall i tillbedjan för den store
Amor.
Och detta ämne har Carl Nielsen
behandlat som den stiliserande konstnär, som i
polyfonien återfinner det naturligaste uttrycket
för mängas känslor och tankar — en för
nutiden karakteristisk tillbakagång till äldre
tiders sinnrika uttrycksmedel.
Först barnens menlösa strofer, så
mödrarnas förtröstansfulla ord, männens kraftiga
energi, de unges oroliga längtan och trängtan
och slutligen den stora apoteosen, där
kärleken hyllas af människorna på jorden och
äng-laskarorna i himlen, allt detta med en text
på latin i lapidarstil och en musik som från
gnolande och klink sväller upp till lofsångens
mäktiga tonmassor, se där »Hymnus amoris»,
hvars filosofiskt-poetiska idé är så lyckligt
funnen och hvars musikaliska utförande är ett
så glädjande vittnesbörd om ett genombrott
hos den begåfvade komponisten, som från
låglandets små idyller stigit högt till fjälls och
vunnit den öfverblick, han förut saknat.
Gustav Hetsch.
(Öfversatt fr. förf.s manuskript.)
Stockholm, Iduns Tryckeri Aktiebolag, 1897.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
