Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Juli - Ernst Westerberg: Kärnfolk. Af B. M. - Pierre Loti: Ramuntcho. Af Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
handla gamla bekanta typer: den försmådde
friaren, som reser till Amerika, men
hemkommen med fickorna fulla af dollars får sin
flicka; den gamle militären, som varit med
vid Leipzig, röker långpipa, svär och spelar
huldrik försyn, den elake rättaren — —
ja, de finnas här allesammans. Egendomligt
är emellertid, att författaren, som i de flesta
af berättelserna låter förstå, att han själf
vuxit upp bland de typer han skildrar,
försmått hvarje tillstymmelse till lokalfärg; som
berättelserna nu föreligga, kunde det å
titelbladet lika gärna stått berättelser från t. ex.
Värmland eller Västmanland, och dock äger
ju Dalarne bland alla våra provinser det
säregnaste kynnet. Tilltalande är emellertid den
kärlek, hvarmed författaren behandlar sitt
folk, och i ett afseende äga hans berättelser
ett stort behag framför t. ex. Frödings och
Bondessons allmogeskildringar —- de äro icke
skrifna på dialekt.
Utstyrseln är, som vanligt hos böcker med
äppelstämpeln, gedigen. Säkert hade dock
varit klokare att göra boken betydligt
billigare, ty just den publik, som »Kärnfolk»
skulle kunna intressera, hindras afgjordt på
grund af priset att tillägna sig detta arbete.
B. M.
Pierre Loti: Ramuntcho■ Öfversättning.
Aktiebolaget Hiertas bokförlag, Stockholm.
Pierre Loti har förstått att bereda sig ett
alldeles särskildt rum i den nutida franska
litteraturen. Han är nämligen en anomali i
det galliska lynnet. Med hela den franska
anden har han ingenting annat gemensamt än
skepticismen. Han är en svårmodig
drömmare bland ett folk af muntra bespottare,
han är, åtminstone litterärt, ointresserad af
det, som eljes utgör så godt som hela den
franska romanlitteraturens enda innehåll, enda
stoffreservoar, Paris; han är en outtröttlig
globetrotter bland ett folk, som eljes sällan
trifs annat än hemma hos sig själfva på den
kära boulevarden, och för hela hans diktning
kan man icke finna något bättre
kännetecknande ord än det, som just på franska icke
kan öfversättas, ordet stämning. Men om
alltså hela företeelsen Pierre Loti i den
franska romanlitteraturen är en enda stor
öfverraskning, så är till gengäld hvarje ny bok af
denne författare raka motsatsen. Han älskar
de primitiva stadierna, den oberörda naturen
och de racer, som i det stora hela ha
förblifvit flockar af lekande barn. Men
naturbarnen äro sig i det väsendtliga tämligen lika
öfver allt — därför äro också Lotis böcker
hvarandra så lika som syskon.
Japan var Lotis första kärlek. Men Japan
är sig icke längre likt; den moderna
kulturstat och militärstat efter tyskt mönster,
hvartill detta orientens nättaste lilla dockskåp
under senare år har utvecklat sig, kan icke
gärna vara efter hans sinne. Han har sedan
dess vändt sig åt andra håll, han har ströfvat
världen rundt, och från alla dess hörn har
han fört med sig intryck och af dem skapat
vackra böcker. Och nu senast har han gjort
en upptäckt inom Frankrikes ,egna gränser,
nere i Pyreneerna: Baskernas land och folk,
som genom århundraden lyckats bevara sin
säreget ålderdomliga och barnsliga prägel.
Han skildrar i »Ramuntcho» med varm och
poetisk färg deras lif och seder, och
skildringens medelpunkt är den unge Ramuntcho
själf, sonen af en fattig baskisk kvinna och
en parisisk boulevardier. I berättelsen om
hans kärlek till den unga Gracieuse, hans
barndoms lekkamrat, har Loti förstått att
lägga in allt det rörande, behag, som alltid
har utmärkt hans skildringar af primitiva
människors kärleksförhållanden. Man har ofta
kallat Loti sentimental, och han är det, om
nian så vill, men hans sentimentalitet blir
aldrig banal.
»Islandsfiskare» är måhända af Lotis
tidigare produktion den bok, om hvilken
»Ramuntcho» mest erinrar; det är en likartad
kärlekshistoria med en snarlik upplösning.
Ett fullt så starkt och storstiladt konstverk
som »Islandsfiskare» har den dock icke blifvit.
Lotis diktning har i det hela taget icke
stora förutsättningar för att alltid kunna hälla
sig lika högt uppe i vårt intresse; hans
utveckling var egentligen afslutad nära nog i
samma ögonblick som den begyntes. Hans
uppfattning af lifvet, hans särskilda blick på
världens gång var färdig redan innan han
började skrifva, och den har icke förändrats
sedan dess. Hans diktning var en tidigt
mogen frukt, som just därigenom löper fara
att bli tidigt öfvermogen. . Hj. S.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
