Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 7, Juli - Ett praktverk öfver konstutställningen. Af Carl G. Laurin - Teater. På teater- och musikutställningen. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
öfvernaturliga, Hasselbergs »Grodan», denna
hymn öfver kvinnokroppens mjukhet och den
omedvetna gratien, samt ej minst prins Eugens
mystiska och genomsvenska sommarnatt, där
själfva färgtonen återgifves genom ljustrycket,
äro alla i utförandet förträffliga. De två
porträtten, von Rosens porträtt af Wikner och
VVerenskiolds af Ibsen, utgöra bägge
höjdpunkterna af det stora, på en gång filosofiska
och realistiska porträttmåleriet. Hvad
Werenskiold beträffar vore att önska, att äfven
hans porträtt af Erika Nissen måtte meddelas
i ett kommande häfte, ty en mera storartad
tolkning i färg och linie af det moderna
själs-lifvets nervösa förfining, af tankens och känslans
himmelsfärd öfver verklighetens tröstlösa
fulhet finnes ej. — Arbetet skall omfatta tio
häften med fem planscher i hvarje häfte och
dessutom ett häfte ined en redogörelse öfver
konstutställningen och illustreradt med smärre
afbildningar. Priset, 2 5 kronor, är ej för
mycket för ett samlingsverk af denna
betydelse, och den vän af svensk konst och
kultur, som ej har sitt bibliotek för
öfver-fylldt inom konstafdelningen, bör ej underlåta
att skaffa sig det, så mycket mer som ett
bläddrande i det färdiga arbetet alltid
kommer att upplifva minnet af den rika sommar,
som nu snart är till ända.
C. G. L.
TEATER.
PA TEATER- OCH
MUSIKUTSTÄLLNINGEN.
FÖR den utställningsbesökande, som gått sig
trött i de stora hallarne, finnes det en
stilla fristad däruppe på kullen bakom
Biologiska museet. Där ligger, skuggad af en
af Djurgårdens ståtliga ekar, en liten
paviljong, öfver hvilkens portal vi se Apollo-lyrans
emblem förenadt med utställningens tre kronor.
Där nere bulta och stampa maskinerna, där
dåna väfstolarne och skrälla tombolorna, i
konsthallen debattera olika skolor, land och
åldrar i skrikande färger och former de
aldrig lösta frågorna om konstens uppgift,
medel och begränsning; öfver allt möter oss det
jäktande lifvet för i dag, utvecklingens
sträf-samma id för i morgon.
Men där uppe i den lilla ljusa paviljongen
i Gustaf 111: s stil, där är det stilla och tyst
som i ett tempel, och en viss andakt fyller
besökarens sinne, ty det är minnen från ett
»i går» i vår konst som här tala sitt
vemods-blandade språk, och till minnen om de döde
lyssna vi andaktsfullt och stilla.
Men hvarför — torde någon fråga — får
man på denna teater- och musikutställning så
mycket flere, starkare och intressantare intryck
af det som varit än af det som är; borde icke
äfven denna utställning lika väl som
maskinernas och konstens och industriens gifva oss
en bild af den punkt, till hvilken vår utveck
ling just nu hunnit? Svaret är, att vi
faktiskt hafva ägt och förlorat så mycket mer
än vi nu äga, att i den våglinie, som all
utveckling säges beskrifva, vår nuvarande
ståndpunkt är så långt ned i en kurva, att vi
med saknad och vemod tänka på den
närmast föregående höjdpunkten och ännu ej
kunna spåra förebud om den, till hvilken vi
härnäst skola stiga.
Den, som läser namnen där uppe kring
rummets kupol, skall förstå hvad jag menar.
Det är första gången som hos oss ett
försök gjorts att från många håll, ur offentlig
och enskild ägo, ur dolda gömmor och okända
vrår framleta bilder, papper och minnen af
de människor, som ägnat sitt lif åt svensk
musik och svensk teater. Mycket saknas,
som ej har kunnat anträffas, något saknas på
grund af oginhet eller egoistiska
betänkligheter, men till gengäld har myc;et af värde
och intresse kommit fram i dagsljuset; äfven
sådant, om hvars betydelse den tillfällige
ägaren ej haft en aning, och som således nu
genom denna utställning räddats från att
försvinna som »gammalt skräp». D :tta v Dre
ensamt skäl nog för att en dylik utställning en
gång emellan borde anordnas. Men
utställningen har en annan, en djupa/ me. a
personlig betydelse. Låt oss tänl 1 på Jenny
Lind! Hennes namn nämnes ovillkorligen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
