Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Teater. Stockholms teatrar. Af E. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DAGBOKEN.
105
endast därför att hon i sju år gått i en
småstad och i kärlek och tro väntat på honom.
Det hade varit intressant att se, huru förf.
skulle hafva lyckats lösa knuten, om han
af-stått från nödhjälpen att låta Clara Spohr
(föremålet för hans nya kärlek) vara en
konstnärssjäl, som sedan hon smakat den första
framgångens berusande sötma ej vill afstå från
konstnärsbanan och i valet mellan kärleken
och konsten offrar den första, fast hon därvid
känner det, »som om hon slog sönder sin
violin». Här är förf. ej fullt konsekvent
utan löser konflikten i Walter Schuberts lif
genom att i elfte timmen skapa en annan i
Clara Spohrs, och häri torde nog styckets
svagaste punkt ligga, äfvensom i åtskilliga
sentimentala deklamationer både här och i
början. Andra akten är emellertid riktigt bra
skrifven och får å vår seen ett utförande, som
endast å en hand — herr Skånbergs —
lämnat öfrigt att önska. Rollen blir i hans hand
tråkig och ihålig, men jag tror ej, att den
behöfver blifva det. Herr Skånberg är ofta
sentimental och tror, att detta är verklig
känsla. Han är så gräsligt tryckt, han
rynkar pannan, pressar ihop tänderna och talar
med sluten mun för att visa, hur olycklig han
är, men detta är blott ett sentimentalt manér
och lämnar åtminstone mig oberörd. En
riktig omsorg om hans i många andra afseenden
goda gåfvors rätta utveckling borde därför
tills vidare frikalla honom från lösningen af
sådana uppgifter eller ock låta honom arbeta
under en saklig och detaljerad regie, ty detta
är en svaghet, för hvilken jag ej kan begära
att själfkritiken skall vara korrektiv nog,
här fordras ett ingripande af skådespelarens
atelierkritik och denna heter — om ordet
rätt uppfattas — regissörens råd och vinkar.
’Hans roll rymmer så många alldagliga och
enkla repliker och uttryck, som nu sägas
maniereradt och svulstigt, och där enkelheten
skulle vara så lätt vunnen. Här är ej platsen
att ingå på detaljer, men för att belysa min
uppfattning ber jag få fästa uppmärksamheten
på t. ex. inledningsrepliken till den stora
scenen med Martha i andra akten, då hon
frågar, om han tycker illa om att hon stannat,
och han svarar: »Nej, annars hade jag bedt
dig därom». Jag behöfver knappt tillägga,
att mången af herr Skånbergs goda sidor
återfinnes äfven här, men jag har ansett mig
skyldig framhålla ett kardinalfel, en viss
grundhet i uppfattningen, som jag ofta förr spårat.
Huru intressant hade det ej varit för skåde-
spelaren att söka belysa skillnaden, det olika
sättet, den olika utvecklingen mellan hans döda
kärlek till Martha och den nu lefvande till.
Clara — nu framställas bägge ungefär så där
som kärlek brukar framställas.
I öfrigt håller jag före, att rollerna i detta
stycke spelats mycket bra.
Man har sagt, att Claras roll ligger utom
fru Hartmanns fack. Ja väl, den är af annan
art än de mer eller mindre clown-artade
barnuppgifter, till hvilka vederbörande sökt
begränsa denna rika konstnärsbegåfnings arbeten,
men den är en roll just af det slag, som hon
hela tiden bort spela. April-lynnet, de snabba
växlingarne mellan regn och solsken, mellan
gråt och skratt, den enkla, fraicha, oförfalskade
känslan och oskulden, det trotsiga,
egensinniga, ärliga humöret — detta är enligt mitt
förmenande Ellen Hartmanns egentliga
konstnärstemperament. Hennes teknik — som dock
är både god och studerad — råkar ibland
in på villospår i ett skrattknipande manér, men
detta är hennes vanliga repertoars fel.
Aga-petus och Gurli få skrattarne på sin sida med
en eller annan falsk accent eller genom att
i talet ibland hoppa öfver alla skrifna och
logiska skiljetecken, och de lura stundom lilla
Clara att göra så med. Men låt bara lilla
Clara få några systrar lika friska och
naturliga som hon på det hela är, och ni skall
få se,’ att de komma att tala och spela riktigt
bra, fast de ha långa kjolar. Det är fin konst
bakom, när repliker sägas så som fru
Hartmann i första akten till den älskade säger:
»Och nu skall ni gifta er med henne» eller
när hon i sista akten gent emot rivalen
kastar masken med ett energiskt, känsligt,
kvinnligt: »Det är jag».
Herr Lindberg har gjort en fullt
konsekvent, varmt känd och skarpt tänkt figur, full
af otaliga små vinnande och intresserande
detaljer, och det vanliga stötande maneret i
talet är så godt som totalt borta. Fru Sandell
har en djup tragisk kraft, som bryter fram
med små medel och i enkla uttryck och som
i andra akten är mönstergill men i sista akten
måhända är något onödigt understruken. Hrr
Baeckström och Hedlund och fröken Bäckström
samt fru Julin fylla förträffligt större eller
mindre biroller och hafva alla den förtjänsten
att stanna i rollens plan och ton. Detta är
hvad som saknas i herr Rydgrens seen i sista
akten, han spelar för tusen riksdaler, men
han är allt annat än den figur han skulle vara,
och därför blir det värre, ju mer han spelar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
