Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, Okt. - Det Kongelige Teater i Köpenhamn. Af Carl Behrens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
Om »De små landstrykarne» och »De
små lammen» är ej mycket att säga ur
konstnärlig synpunkt. Den ena är en sensationel
folkpjes, hvilken som sådan har sitt
berättigande till omväxling i en god teaters
repertoar. Den är utmärkt uppsatt och spelas bra.
Titelrollerna gifvas anmärkningsvärdt väl af
ett par alldeles unga skådespelerskor. Lilla
Karla Strandberg, som väckte ett visst [-uppseende]-] {+upp-
seende]+} som Lille Eyolf och Sascha, har nu
vuxit upp till en stor dam och riktig aktris;
hon har den sentimentala och mindre
tacksamma rollen och kunde kanske gifva den
med litet mera ungdomlig friskhet, trots svält
och lungsot. Men det är åt hennes absolut
onaturliga tirader som det skall gråtas och
verkligen gråtes i detta stycke, och då är det
kanske fåvitskt att här söka mera natur och
friskhet. Fanfan däremot och fröken Åberg,
som spelar honom, de hafva friskhet och
abandon, och den som har svårt att blifva
hjärt-nupen öfver stackars Claudinets olyckor, kan
dock alltid bli glad åt Fanfans upptåg och
hjärtegodhet. När Vasateatern fick sina små
landstrykare, där två unga damer gjorde lycka
i pojkroller, skaffade sig Södra teatern något
liknande i »De små lammen», som är en
treflig operett med behaglig musik. Fröken
Ohlsson visar sig som en liten talang på sitt
rätta fält och fru Lambert förnöjer mycket
med de breda sidorna i sin komik.
E. G.
DET KONGELIGE TEATER I
KÖPENHAMN
öppnade efter gammalt skick och bruk sin säsong
den i september efter tre månaders
sommarferier. Aftonens program upptog en nyhet »
Drottning Eigra» af den i synnerhet som smakfull
lyriker bekante författaren Ernst v. d. Recke,
som för nära tjugufem år sedan vann en
afgjord teatersuccés med sitt romantiska och
mycket sentimentala riddar-skådespel »Bertran
de Born». Hans nya stycke blef däremot
kyligt mottaget. Det saknar dramatisk nerv,
och ämnet förmår ej att fasthålla vårt intresse.
I stället är dess poetiska dräkt så absolut
oklanderlig, att man svårligen i hela dialogen
skall kunna påvisa den minsta forsyndelse mot
metrikens stränga lagar — v. d. Recke är ej
för intet vår ende vetenskaplige metriker.
Det är sagokretsen om kung Artus och hans
kämpar vid det runda bordet som gifvit
uppslaget till »Drottning Eigra». Medeltiden är
i allmänhet v. d. Reckes älsklingstid, därifrån
hämtar han alltid sina dramatiska inspirationer.
Hufvudpersonerna äro Artus’ föräldrar, kung
Uter och drottning Eigra; äfven medeltidens
ryktbare magiker Merlin uppträder. Men
dessa personer uttala helt moderna tankar,
äro blott utklädda dockor i den skicklige
versifikatorens händer.
Utförandet och iscensättningen lämnade icke
författaren den handräckning, som varit af
nöden, om dramat skulle hafva räddats. Blott
fru Hennings’ fint stiliserade drottning Eigra
bör nämnas.
Fru Hennings är också den jag först
tänker på, när jag i all korthet vill omnämna
uppförandet af Björnstjerne Björnsons
skådespel »Ett handelshus», som teatern nyligen
upptagit efter en tjugu-årig hvila. Hon
spelade nu som i midten af 70-talet Signes roll,
hon var så ung och fraiche som om åren
gått spårlöst fram öfver hennes blonda
hufvud och gaf fullkomlig illusion i de scener,
där det bortskämda grosshandlar-barnet
mun-hugges med sin kavallerilöjtnant. Äfven hr
Emil Poulsen vill jag nämna för hans advokat
Berent, en roll som han spelar med fasthet
och myndighet; ja i den stora scenen, där
advokaten bevisar för Tjælde, att han är en
ruinerad man, är det hans öfverlägsna och
intelligenta spel man har att tacka för, att
denna af Björnsons hand så mästerligt byggda
seen, där två viljor brytas mot hvarandra i
våldsamt, dramatiskt gny, gifver ett djupt och
starkt intryck, trots det att Tjælde spelas
famlande och utan temperament.
För öfrigt kan det icke nekas, att »Ett
handelshus» nu verkar mindre starkt på
scenen, än man skulle tro. I synnerhet är sista
akten med sin tjockt påsmetade
sentimentalitet svår att smälta. Men stycket gör
lycka-— fullt hus hvar afton —- det går!
För öfrigt har teatern — intill den dag,
den 18 oktober, då detta skrifves —
förhållit sig stilla och utom en enda operarepris
spelat förra säsongens repertoar. Men under
november torde man kunna vänta ett par
premierer i rask följd, om hvilkas utgång
jag då skall berätta i »Ord och bild».
Kanske blir det tillfälle att samtidigt säga några
ord om Dagmarteatret, Köpenhamns litterära
privatscen, som alltjämt arbetar under
högtryck och som fostrat en hel ung
konstnärsstab, hvilken en dag kan blifva af betydelse
för dansk skådespelarkonsts framtid.
Carl Behrens.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
