Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dagboken. Bilaga till Ord och bild - N:r 10, 11, Nov. - Ur bokmarknaden - Af A. R. - Af K. E. F.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IO
DAGBOKEN.
på hvilket det onda sker är nästan detsamma
som då.
Namnet Woldemar är en pseudonym för
teol. kand. Viggo Holm. Denne författare
föddes 1855 i Helsingör — en minnenas
stad — och debuterade 1884 med en
samling »Drilske Smaarim», hvarpå 1887 följde en
bok med ungefär samma titel som den
föreliggande: »Fra Hexernes tid, kuriöse Historier».
De följande åren utgaf han tre skådespel,
»Gregers», uppfördt å nationalscenen,
»Presidenten» och »Varulven», som gjorde ofantlig lycka
på Dagmarteatern. I år har hr Holm
öfversatt hr Molanders »En lyckoriddare».
I den bok som, utkommen 1896, nu
blifvit öfversatt till svenskan, förekomma,
förutom tre historier i krönikestil, fyra
förträffliga stycken: Ur »Didrik Giglers berättelser»,
af hvilka särskildt »Adepten» (en förföljd
guldmakare) och »Uti Amors häktelse»
förtjäna framhållas som karakteristiska prof på
författarens fina humor och älskvärda
sentimentalitet. Jag föredrar Woldemar, när han
icke är allt för kulturhistorisk, ty han är i
sanning själf mycket bättre stilist,
människokännare och poet än de gamle skribenter,
som ibland få äran tjäna honom som modeller.
Woldemar har med konstnaturlig
nödvändighet haft lyckan få till öfversättare en svensk
stilist, som redan i eget verk visat sig
mäktig konsten att skrifva gamla tiders språk
fullt poetiskt trovärdigt. Grefve Mörner har
med kärlig hand klädt om den danske
skildrarens bok, med samma starka ömhet, som
om dess åldriga fraser och breda glosor varit
hans egen andes barn. A. R.
Skollärare John Chronschough Memoarer från
uppväxttiden och seminarieåren, till trycket befordrade
af august Bondeson. Stockholm, Albert
Bonnier 1897.
1 företalet säger sig förf. ha fått
manuskriptet till dessa memoarer af skollärarens
efterlefvande moder, mor Lena på
Krontor-pet, och på hennes bön ombesörjt deras
utgifvande utan att ändra ett ord eller stryka
en rad. Denna förklaring är naturligen en
tämligen vanlig och genomskinlig litterär
mystifikation; den döljer dock en kärna af sanning
i den meningen, att till grund för memoarerna
ligger en kännedom om »hjälten» och hans
omgifning, hvilken förf. tydligen ernått både
genom intim personlig beröring med dessa
kretsar och genom verkliga studier i åtskilliga
hithörande »handlingar».
Tack vare dessa förutsättningar har han
gifvit en porträttstudie, hvilken i det hela
verkar synnerligen lyckad och träffande. Den
återger på samma gång bilden af en hel
egenartad »kast» af Sveriges befolkning, en från
kultursynpunkt intressant, om ock ej särdeles
sympatisk typ. Det dråpliga »fotografikortet»
på omslaget — med dess arrangerade
»ledighet», dess själfbelåtna leende, dess kokett
nedslagna ögon — framställer typens yttre
uppenbarelse och är en skiss till det mer
utförda själfporträtt, som småningom växer fram
ur memoarerna.
Det är framför allt stilen i dessa som ger
porträttet dess karakter —- denna
omständliga, pedantiskt grammatikaliska »skollärarstil»,
som förf. i allmänhet slående efterbildat. Ordet
»jag» är denna stils a och o; en mer själfvisk
själfbiograf torde aldrig ha lefvat och skrifvit.
Händelserna i hans lif— i hemmet, vid
sockenskolan, vid seminariet i Göteborg — äro af
hvardagligaste art och minsta dimensioner; men
alla deras obetydligaste detaljer berättas med
den mest noggranna, pietetsfulla utförlighet.
Och i minsta detalj är naturligen »jaget»
centrum — jaget John Chronschough, om hvilken
hans mor redan innan han föddes drömde,
att han »skulle blifva ett andligt ljus, ej blott
för det lilla hemmet, utan för byn, ja, för
hela socknen». Det är historien om, hur
detta ljus lyser allt klarare och klarare, som
han själf förtäljer oss — med den
häpnadsväckande naiva intelligens- och
bildningshögfärd, som just utmärker den halfbildade.
Men trots detta, och trots hans omanliga
sentimentalitet, hans odrägliga exemplariskhet,
hans hänsynslösa egoism, hvilken gör honom
hycklande och oärlig, är han ej direkt
frånstötande — en sak som mindre får skrifvas
på hans egen eller hans typs räkning än på
August Bondesons. Ty förf. har velat sprida
ett mildt och försonande skimmer kring honom,
och han har gjort det med hjälp af sin kända,
varma och sunda humor; sedd i den dagern,
ter sig John Chronschough visserligen som
en löjlig och smått ömklig skepnad, men i
grunden som ett stort och snällt barn.
Denna humor har äfven haft en annan,
mindre god verkan: den, att förf. stundom
faller ur sin roll, för ett ögonblick tappar
skollärarens mask och visar sig själf, mer än
han tydligen själf velat. Isynnerhet gäller
detta om de inströdda poemen, hvilka nästan
alla äro roliga men förefalla alltför afsiktligt
parodiska. Äfven eljes sticker satiren ibland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
