Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - En åttioåring. Af Werner Söderhjelm. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20 WERNER SÖDERHJELM.
stad i hela södra skärgården, emedan han
öfverallt hade rykte om sig att fara af
med all fisken — och hvilken nimbus
detta gaf honom i alla pojkars ögon.
Numera är det hufvudsakligen det gamla
ungdomshemmets vid Nykarleby
fiskevatten, som utgör skådeplatsen för den
åldrige sportsmannes bedrifter. Dit upp
reser han hvarje sommar, och där blir han
för hvarje steg yngre. I Nykarleby stad
bor han i en vindskammare med utsikt
åt älfmynningen och den hvita gafveln
af Kuddnäs, barndomshemmet,
skymtande mellan syrenerna. En timmes rodd
från staden ligger hans lilla »Majniemi»,
som han fordom i femton år ägt och för
icke länge sedan som gåfva återfått at
eleverna vid Nykarleby seminarium,
hvilka inlöst stugan och möblerat den i
minsta detalj lika som den varit förr. Här är
utsikten fri åt nordväst, där solen doppar
sig i Bottniska viken och
»Fjäderholmarna» i lugna kvällar hägra vid horisonten.
Här vända ungdomsstämningarne åter,
och gärna dröjer skalden därför häruppe
i veckor, omgifven af den natur, vid
hvilken han vuxit upp och af hvilken han
lärt sig älska Finlands sommarskönhet,
och af en befolkning, som i
landsmanskapet med honom ser sin stolthet. På
Majniemi minnesboks första blad står en
liten dikt af honom, skrifven senaste
sommar och uttryckande hvad han här känt:
Ett sommarhem. Ett tomtebo
för barnafröjd och åldersro,
förgånget ren i tidens ström,
uppståndet som en ungdomsdröm
och åter rest på Alöns strand
af unge söner till vårt land.
Här tystna dagens storm och strid
i morgondagg och aftonfrid.
Här bor- ett älskadt minne blott
af lif, som flytt, och tid, som gått.
Dröj vandrare, eho du är,
var lugn, var god, var lycklig här!
* *
Till Helsingfors kommer Topelius rätt
ofta. Han gör gärna sina små uppköp
själf, besöker sin läkare, kanske ock
någon gammal vän, tittar då och då upp
till fruntimmersskolan, som i decennier
varit hans skötebarn, deltager möjligen
i något sammanträde — och har svårt
att på gatan där han, böjd och
kännspak, långsamt rör sig framåt i sin
karakteristiska slängkappa eller sin väldiga
päls, besvara alla hälsningar. Gamla
och unga äro personligen bekanta med
honom : de senare ha alltid varit med
om någon skolfest han bevistat eller
någon deputation, som uppvaktat honom,
eller någon sångkör, som bragt honom
sin hyllning en sommardag på
Björkudden — eller ock är det helt enkelt barn
till hans äldre bekanta, som blott på den
grund kalla honom farbror och anse sig
helt intima. Att det icke i längden blir
möjligt att hålla reda på en sådan massa
med bröder och systrar är naturligt,
äfven om man har Topelii utmärkta minne,
och det berättas mer än en historia om
hur han stundom haft svårt att reda sig
— när han t. ex. ringt på orätt dörr och
blifvit med jubel emottagen af en familj,
hvars namn han omöjligt kunnat erinra
sig, men där han af pur artighet ändå
suttit kvar en timme eller en half.
Men skaldens hufvudstadsbesök hafva
haft — om de icke heller ha det mer
— en betydelse vida större än den, att
han gladt oss med sin blotta härvaro.
Ännu för icke många år sedan hade
man nästan den fordran, att Topelius
skulle vara med om hvarje större
fosterländsk fest, och ofta gaf han med sin
närvaro och sina tal en oförglömmelig
glans äfven åt mindre samkväm, så fort
de höllos i något ideelt syfte. Jag
minnes särskildt ett tillfälle, då ett sällskap
af yngre konstnärer och litteratörer
samlats för att diskutera något
öfverhängande spörsmål, och då Topelius, som hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
