Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Den hvita boken. Af Rafael (förf. till »En passionshistoria»)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
RAFAEL.
Då bedröfvades jag häftigt — ty mina
ögon dricka Beatrices åsyn.
Människorna äro så onda att man
måste ljuga för dem — och jag smög
stilla som en skugga och lyssnade till min
broders ord utan att vredgas — och den
gamla trodde jag älskade den brända
bokens Gud — och hon sade —
Gregorius — han är stilla — ännu kunna
vi vänta. — Och mina blickar gingo i
Beatrices spår.
Hon sitter ej mer vid vår härd —
men Gregorius har redt henne en plats
i en gyllene stol och lagt en brokig dyna
under hennes fötter. Från Marys
skym-ningsfyllda rum kan jag se henne sitta
som en ung kungadotter under den vidt
famnande palmens blad.
Men ju mer jag ser på henne —
desto mer bedröfvas jag — ty ett
rödaktigt ljus blandar sig i hennes själs
hvita låga och växer då min broder
talar till henne.
Jag minns en ung flicka — det var
mycket — mycket länge sedan — jag
minns ej nu hvad hon hette — men
hon tjänade den gamla i ödmjukhet —
och mången gång satte hon sig vid
stranden att gråta. Jag älskade henne
som en broder — följde henne —
berättade sagor för henne — och läste för
henne ur brokiga böcker. Då torkade
hon sina tårar och log och sade — Herr
Johannes — ni är mycket god! — Dä
kom Gregorius och följde henne äfven.
Och han sjöng lustiga visor och fick
henne att skratta högt och hennes ögon
lyste. Och jag gladdes — ty jag visste
ej att han tänkte förgöra hennes själ.
Den var som en liten skär flamma —
men brann undan som ett svartnande
kol — och hon flydde mig och lyssnade
ej mer till mina sagor. Gregorius gick
med hundarne i koppel och mötte henne
i skogarnes dunkel. Den gamla dref henne
ur huset med hårda ord — och hon gick
gråtande bort och försvann vid
vägkröken — där solen sjunker röd.
Jag säg henne gå — och hon vände
sig om och vinkade — då gick jag
bedröfvad hem. Men Gregorius kom med
sitt hundkoppel hvisslande och jag sade
— Gregorius — hvarför gjorde du så?
— Och hvarför höll du dig borta? —
Och han log. -—
Min broder ler och talar och den
gamla lägger undan de många böckerna
med svarta pärmar och silfverkors —
och folket kommer ej längre hit och
ropar högt vid det brusande och pipande
instrumentet — Se — Zions förste
kommer — Halleluja!!
Men den gamla smyckar rummen till
fest och reder dem med blommor och
ljus — och Helena dansar. Många
dansande äro kring henne och min broder
för henne rundt kring salen — och jag
ser Beatrice sorgsen gå vid hennes sida
— medan hennes själs låga krymper
samman.
Hon bäfvar ej som den lilla vid
stranden — ty hon är stoltare — men jag ser
henne dock bäfva och följer henne med
blicken — men hennes ögon fly mig.
Han skall sätta henne till ära —
men hon skall bli som den gamla styf
och stark — och hennes tals musik skall
bli förgörande.
Mary är i hvitt — som när snön
fallit öfver höstens gula blad — och hon
hvirflar stilla om — men hennes blickar
äro i fjärran — och hennes hjärta är
med mig.
Jag var i dag ensam med honom och
jag måste tala. — Gregorius -— sade jag
— hvarför dödar du Beatrices själ?? —
Han svarade leende — Jag känner ingen
Beatrice — lille broder —• hur skulle
jag då kunna döda hennes själ?? —
— I Helena bor Beatrice — sade
jag — och du skall lämna henne — så
att Beatrice må lefva. —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
