Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Edvard Swartz. — Carl Gustaf Sundberg. Minnesteckning af Frans Hedberg - 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
54
FRANS HEDBERG.
edv. swartz Cl876).
af den fordrande uppgiften, att försöka
skildra hela den skiftande själsmålning, som
han under dessa fem akter återgaf, skulle
allt för mycket inkräkta på omfånget af
denna uppsats och skulle ändå endast blifva
en matt skuggbild af den lefvande gestalt,
som denna högtidskväll för den hänförda
åskådarskaran uppenbarade sig som något
af det yppersta vår skådeplats haft att
uppvisa.
Från detta ögonblick var isen bruten,
vägen bar alltjämt uppåt, och under nära
trettio år stod sedan Edvard Swartz
obe-stridt som den förnämste af våra
skådespelare, stod där som en sådan i kraft af
den måttfullhet, som icke uteslöt men
tyglade inspirationen, i kraft af den
tekniska fulländning, som präglade alla hans
skapelser och gaf dem på samma gång
plastikens formskönhet och det lefvande
lifvets hela rika mångfald i de skiftande
stämningarnas och lynnenas olika sätt att
uppträda och yttra sig.
Redan i januari 1854 utförde Edvard
Swartz sin andra roll, en uppgift af helt
annat skaplynne än den sorgtyngde
grubbla-rens, men som, liksom denna, blef en triumf
för hans på samma gång expansiva och
behärskade konst. Det var Lörd Rochesters
i det mycket olika bedömda och till sitt
värde mycket omtvistade skådespelet »Jane
Eyre», som af den tyska skådespelerskan
Charlotte Birch-Pfeiffer dramatiserats efter
Currer Bells roman, och hvilken tack vare
Edvard Swartz och Elise Hwasser fick ett
långt lif på vår förnämsta skådeplats.
Detsamma blef också, om än icke i lika hög
grad, fallet med Octave Feuillets skådespel
»En fattig ung mans äfventyr», i hvilket
Swartz spelade Maximes, den fattige
ädlingens roll. Man kan utan öfverdrift säga,
att den något melodramatiska uppgiften
adlades under hans händer, så att han med
den, liksom förut med Rochester, stadfäste
sitt rykte som den fine världsmannen, och
att han i den bar den luggslitna
nutidsrocken med samma enkla värdighet och
elegans som han i sorgespelens sorgespel
uppbar den furstliga sorgdräkten.
Men det var egentligen under det
kommande årtiondet som hans inneboende
konstnärliga förmåga fick utveckla sig i all sin
glans. Det var då han bland andra
skapade de oförgätliga gestalterna af
Sardana-palus, den veklige perserkonungen, som med
sent vaknande hjältemod bestiger sitt
själf-tända bål; Richard II, som, väckt ur
sin sorglöshet genom Bolingbrokes
uppror, blir mera konung i förnedring och
fängelse, än han någonsin varit på tronen;
Timon af Athén, som full af förakt för
männniskorna gräfver sin egen graf; den
tappre Dunois, som längre än någon af de
andra tror på Johanna d’Arcs gudomliga
mission; Gustaf Vasa i »Dagen gryr»,
som med blödande hjärta står färdig att
nedlägga sin krona; kejsarvidundret
Cali-gula i »Fäktaren från Ravenna», som i
sin vilda blodtörst rasar till och med mot
det han har kärast; den ridderlige Frans I
i »Drottning Margaretas sagor», fangen
efter slaget vid Pavia, sedan han förlorat
allt, utom äran; tjusarkonungen Gustaf III,
som i Nils Arfvidsons historiska skådespel
på nytt gick öfver tiljorna på det
teatergolf, där det förrädiska skottet träffade
honom — och ännu flera, hvilka ställde honom
på höjden af hans tids skådespelarkonst.
Kom så sjuttiotalet med nya fordrande
uppgifter, lösta med samma mästerskap.
Först och främst Leo7ites i »En vintersaga»,
denne ännu icke fullt utvecklade Otello,
som därför också återfår sin Hermione; så
det borgerliga krigets fullt utslagna gift-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
