Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Två svenska kärlekskorrespondenser från den sirliga stilens tid. Af Oscar Levertin. Med 7 bilder - I. Den sirliga stilen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
68 OSCAR LEVERTIN.
glans och förgyllning, brons och lapis
lazuli, och festsalarnes dekorering kväller
öfver af bilder och motiv, i hvilka plastik
och färg täfla i skimrande ståt och
blod-full sinnlighet. Det är tiden, då den
antika mytologien, som några decennier
verkligen varit lefvande med en stark
generations återfödda hedendom, ånyo
öfvergått till förklädsel och konvention,
till lättsinnigt improviserad hofståt och
budoarlysten elegans. Det är P. da
Cor-tonas, Guido Renis, Albanis tid, då
allegorien med sina emblem blir härskande
och för in i den bildande konsten
personifierade tankekonstruktioner, som
ensamt Rubens’ robusta fantasi gaf
lifsvär-me, då den inre lifsinblåsningen mer och
mer visar sig stå i omvänd proportion
till den yttre formens lif, och patetisk
retorik och pompös massa, vare sig det
gäller lefvande varelser eller stoff, blifva
konstens a och o. Alla dessa från den
senare barockkonsten välbekanta
karaktersdrag utvecklas samtidigt och med
tydlig växelverkan inom litteraturen.
Också i diktens värld blir bandet mellan den
hedniska olympen och den jordiska
realiteten ej längre svärmarnes
antikförtjusning och senfödde Romasöners syner om
sköna gudar, öfvermänskligt leende och
lycksaliga i sin eter, men den litteräre
regissörens tablå-arrangemang med
»dii-ex-machinis».
Och lika tanklöst, som den ljumme
troende nämner madonna- och
helgonnamn, nämner den mytologiserande
poeten Jupiter och Venus, och stereotypa
som kalligrafiens initialer begynna de
olympiska namnen alla poem. Också i
dikten inkommer allegorien, som kan vara
en känslokoncentration i bild, men oftast
är en tankevits, mödosamt klädd i kött
och blod, utstyrd med attribut från
stu-derkammarne, kyrkornas sakristior eller
hofgarderoben, tungt draperad i
sammet och siden eller lysande i utmanande
nakenhet, lånad från modellen. Också i
dikten stegras ständigt materialet, formens
tyngd och massa. Allt hvad som ända
från Dantes dagar i italiensk poesi
funnits af toskansk skärpa, hvad man lärt
af Virgilius och Ovidius af sofrad och
väld diktion efterträdes af en polyfon
och pompös faktur med assonanser och
reduplikationer, kastande dyrbarheter och
liknelser från alla naturens riken in i den
vittra smältugnen i ett gränslöst begär
efter det rika, yppiga, fulltoniga. Hos
Tasso var denna barockform redan färdig,
och Guarini och Marini hade blott att
fortsätta denna stil med aess bildrikedom,
dess omskrifningar och pleonasmer, en
litterär stil, öfverlastad af förkroppningar
och voluter.
Renässansen hade varit aristokratisk
allt ifrån början, vändande sig till slotten
och patricierna, föraktande den stora
hopen. Den blef allt mer exklusiv med
åren, allt mer höfvisk, omsluten af
palatsens luft och styrd af adelshemmens
härskarinnor. Barockens dikt gaf uttryck för
den förnäma världens inre verkliga
förfining, särskildt i uppfattningen af
förhållandet mellan man och kvinna, såväl som
för dess ytliga förfining i sätt och
uppträdande. Den rörde sig med en prakt
motsvarande den tunga spanska
kostymens lyx och afspeglade i uttryckets
sirat-lighet spansk-italiensk hofståt. Allt detta
jämte en sista fläkt af den antika
renässansens naturdyrkan kom fram i den
italienska herdedikten och öfverflyttades så
till Frankrike af Honoré d’Urfé, som ännu
mer betonade det aristokratiska draget i
sin ceremoniösa herdevärld vid brädden
af floden Lignon. Med den egendomliga
sociala färgning, som alltid karakteriserat
Frankrikes sätt att upptaga andliga
företeelser, blef denna italienska barockstil
här än mer uteslutande än i Italien
använd för att gifva uttryck åt det adliga
sällskapslifvets ideal. Det är så den nya
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
