Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Köpenhamns frihamn. Af Kristian Dahl. Öfversättning för »Ord och bild» från förf:s danska manuskript. Med 6 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 2
KRISTIAN DAHL.
frihamnsidéen dock var god. Och när
det senare blef uppenbart, att Tietgen,
hvilkens framsynthet alla erkände,
formligen motarbetade frihamnsplanen, växte
det motstånd den rönte betydligt; det
har verkligen funnits perioder, då de män,
som arbetade för frihamnen, icke varit
långt från att blifva »missliebige» .
Men de gåfvo ej tappt, och det
sunda förnuftet, det klara begreppet om
hvad det var frågan om segrade
slutligen. Man började också ana, att den
personliga fåfängan hos Tietgen spelat
en viss roll med: hittills hade han alltid
varit den ende, börskungen med nästan
oinskränkt makt; nu trädde en man fram
bredvid honom och framlade en plan,
som åtminstone i anläggningens storhet
kunde mäta sig med det mesta af hvad
Tietgen själf uträttat.
Denna något personalhistoriska
inledning är nödvändig för att man skall
förstå, att det dröjde så många år, innan
planen förverkligades. Men denna
inbördes ställning mellan de två mest
framstående männen på Köpenhamns börs
har, äfven sedan frihamnen blifvit en
verklighet, haft stort inflytande på dess
framgång, i synnerhet under de första
årens svårigheter, och när en gång
frihamnens historia skall skrifvas, måste
namnen Gluckstadt — Tietgen utgöra
ämnet för ett särskildt kapitel.
Om motiven, som lågo till grund för
frihamnens upprättande, är det onödigt
att mycket orda: de ligga i öppen dag.
Köpenhamns gamla hamn hade
under stadens starka utveckling med tiden
blifvit för liten, den måste utvidgas.
Sjöfarten på Danmarks hufvudstad måste
också göras lättare och billigare, om
man icke skulle löpa fara att komma till
korta i konkurrensen i synnerhet med
frihamnarne i Hamburg och Bremen samt
med Nord-Östersjökanalen. Det, var för
staden och hela landet af den yttersta
vikt att framkalla en alltjämt ökad
trafik.
Och det kunde ju icke nekas, att
Köpenhamns belägenhet var synnerligen
gynnsam för anläggandet af en frihamn;
den skulle komma att ligga i omedelbar
närhet till djupt vatten och vid sundet in
till den stora Östersjöbassängen, där
blott några få enstaka hamnar kunna
åstadkomma och underhålla det för de
nyaste transatlantiska ängarne i
fulla-stadt tillstånd erforderliga djupet. I
synnerhet framhölls det, att frihamnen skulle
fä en utomordentlig betydelse för ett
uppsving i transito-handeln, då det ju för
allt transitogods kräfves befrielse från
hamnafgifter och tullbehanling. För alla
varor, som upplades i frihamnen eller
passerade denna, skulle ju besparingar
uppstå genom de mekaniska lossnings- och
transportmedlen, som man ämnade
använda, liksom man ju också genom
warrant-upplags- och garantibevis skulle
kunna belåna de upplagda varorna.
En komité tillsattes för att taga hela
den storslagna planen i öfvervägande och
kom till det resultat, att frihamnen borde
anläggas norr om tullhuset, där den
gamla Langeliniepromenadcn gick fram, och
långt norrut.
Nu uppstod det i det estetiserande
Köpenhamn en icke ringa förargelse
öfvar att man tänkte gå åstad och
fördärfva Langelinie för frihamnens skull. Det
kan förefalla besynnerligt, men för att
förstå detta, må man först och främst
veta, att förargelsen hade ytterst svaga
rötter i Köpenhamns affärsvärld, och för
det andra måste man komma i håg, att
Langelinie var alla köpenhamnares
stolthet och glädje, den mest omtyckta af
stadens alla promenader, som för alla
främlingar var en källa till förtjusning
öfver Köpenhamns skönhet. Man
lugnade sig emellertid snart nog, insåg, att
en god frihamn var mera värd för sta-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
