Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Antonio Feijó. En återblick. Af Göran Björkman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
88
GÖRAN BJÖRKMAN.
för jag är född till världen, jag vet ju inte
ens, hvart jag går, då jag lämnar den.»
»O, hur tomt är ej allt, äfven vetandets tempel,
detta luftslott, hvars djärfhet bär barnslighetens
stämpel,
som om man på ett sandkorn ville bygga en värld!
Icke alltid har dock skalden varit en
sådan tankens vedersakare. Hans
första diktsamling {Transfiguraçoes, Coimbra,
1882) är tvärtom ett skaldeuttryck för den
entusiasm, hvarmed den unge
universitetsadepten gick att lustvandra i de ideala,
sins emellan så olika tempelhallar, som
byggts af tänkare sådana som
Schopenhauer och Leopardi, Comte och Spencer.
Då ägde ännu tillvarons gåta för honom
den ödesdigra lockelse, som man känner,
då man blickar ned i en afgrund, då var
det honom ännu ett behof att fresta sin
andes vingar, äfven om han därvid stundom
blef gripen af »den tragiska svindel, som
i ett oändligt fall kan föra till trons
tvinsot eller ateismens själsomtöckning».. Intet
vetande tilltrodde han dock förmågan att
lösa tillvarons gåta; endast konsten skulle
kunna låta honom skåda Idealets rike,
bärande honom på intuitionens vingar.
Skaldens filosofi var en drömmande,
naturdyrkande panteism, hans religion
framåtskridandet. Vilja vi på honom tillämpa
de moderna atavistiska teorierna, kunna vi
således i den Feijö, som framträder i dessa
»Transfiguraçoes> , spåra ansatser, ärfda från
den bland hans förfader, som fått det
hedersnamnet - Spaniens Bacon»,
benediktinermunken Padre Benito Feixöo.
En annan Feijö åter göra vi bekantskap
med i förfis andra diktsamling (Lyricas
bucolicas, Porto, 1884); där igenkänna vi
den senfödde fränden till bröderna Diego
och Agostinho Benardes Pimenta, två blida,
elegiska skalder, samtida till Camoes.
Var det i den första diktsamlingen
tanke-lifvets växlande stämningar som fingo form,
är det åter känslolifvets stämningar som
tolkas i denna diktsamling. Med stoffets
olikhet följer äfven olikhet i formen. Den
förra diktsamlingen är helt igenom skrifven
på alexandriner, n. b. romanska
alexandriner, detta jämförelsevis obundna, till
talspråket sig närmande versslag; den senare
diktsamlingen åter företer en mångfald af
klangfulla versslag, ofta utarbetade med en
mästares fulländade teknik.
Kärleken, detta »eviga tema», kommer
här till uttryck, och sällan har saknaden
efter en svunnen lyckodröm blifvit skönare
tolkad än i den tårdränkta sonetten: > Doce
illusäo que foges perseguida.» (Du ljufva
dröm, som fjärran från mig flyr).
Ar 1885 utgaf Feijö ett litet häfte »Vid
det västra fönstret» (A janella do occidente,
Porto), en betraktelse öfver lif och död, som
utmynnar i ett instämmande i Hamlets ord:
»To die, to sleep; to sleep: perchance to
dream ».
En period af ro tyckes nu ha inträdt
för skaldens sökande och längtande ande.
Han vederkvicker sig med att efterbilda
en samling idyller från den kinesiska
litteraturens klassiska tidsålder[Cancioneiro chinez,
Porto, 1890). Och med fint konstsinne
och säker smak har han förstått att
återgifva den naivt älskliga ton och den enkla,
koncisa form, som karakterisera dessa
dikter, skrifna som de äro för mer än 1,000
år sedan, då tillvarons problem ännu ej
vunnit sin nutida tillspetsning, då
människorna med instinktmässigt barnasinne ännu
lyddes till naturens röst så utom som
inom sig.
Efter en lång tystnad har Feijö först i
år åter låtit höra toner från sin egen lyra.
Hans nyutkomna diktsamling kan betraktas
såsom en uppgörelse med och ett afsked
från hans ungdom. I den dikt, som gifvit
volymen namn, återkallar han för minnet
de kvinnor, hvilkas behag en gång tjusat
honom, därför att han hoppades i deras
skönhets mussla finna kärlekens pärla. Hos
ingen af dem fann han emellertid den
sällsynta pärlan, och sedan han nu en sista
gång besjungit enhvar af dem, vänder han
med resignation blicken mot sin framtid för
att bida den enda gäst, hans hjärta nu
väntar: Hösten, »den melankoliska Hösten,
som nog snart skall komma och hålla honom
sällskap vid hans ensliga härd».
Hvarken den sanningssökande tanken
eller den kärlekstörstande känslan voro
således i stånd att hugna skaldens hjärta;
de afsågo ju bägge ett på visst sätt
egoistiskt behof. Den utåtvända handlingen är
det, som mannen skall mogna till. Det
kontemplativa lifvet må blott få vara
bakgrunden för den tafla, där hans
personlighets evolution framställer sig.
Redan i » Transfiguraçoes» hade" Feijö
med andaktsfull vördnad talat om »den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
