- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
92

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Selma Lagerlöf: Antikrists mirakler. Af Helena Nyblom

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.



HELENA NYBLOM.

Man upplefver tyvärr alltför ofta
motsatsen, att fina, sköna saker beskrifvas på ett
sätt, så att man under rökelsedoften känner
sjukhusstanken.

I »Antikrists mirakler» talar Selma
Lagerlöf om brott och dråp, om misshandel och
fattigdom, om vidskepelse och öfvertro. Hon
väfver ett helt nät af allt slags mänsklig nöd,
som hon sett och känt på Siciliens »ädla ö»
— och ändock blir man glad, icke annat än
glad af att läsa hennes verk, emedan det ligger
ett så djupt och gladt allvar under alla de
många upprörande och dunkla händelserna.

»Antikrists mirakler» har i sin anläggning
en stor del gemensamt med »Gösta Berlings
saga». 1 båda dessa sagor finnes en massa
personer och händelser i så olika förhållanden
och omgifningar, att man först får det
intrycket, att hvar och en af dessa skildringar
är där för sin egen skull.

Författarinnan håller dock väfvens alla fina
trådar i sin hand och kastar och snor dem
som en knypplerska sina knyppelpinnar. För
den som står och ser på, förefaller det först
som en underlig lek eller som ett trolleri,
till dess man finner, att ornamenten växa
mer och mer, slingra sig samman och slutligen
bilda det strängaste, skönaste mönster.

Alla kavaljerernas vilda äfventyr i »Gösta
Berlings saga» vältra sig som böljor om
hvarandra, men till’ sist lyfter sig ur detta haf
författarinnans hufvudidé. Det är den gamla
sanningen, att först när de oskyldige offras för
synderna, bryts det ondas makt, och efter
lättsinnets och syndens lustiga och ljufliga lek
komma samvetskvalen och botgöringen.

I »Antrikrists mirakler» hvimlar det också
af människor och händelser. Det är som om
författarinnan, hvar hon gått fram, varit
belägrad af tiggare. Människor, natur och
händelser, alla ha de tiggt hos henne: »Tag mig
med! — och mig — och mig också! och
glöm inte detta, och kom väl ihåg detta!» —
och till sist har hon gått fram med famnen
öfverfull, så full, att det skulle kunna räcka
till för många böcker för en annan författare.

Men all denna mångfald har hon ändock
förstått att tvinga in under diktens
hufvud-tanke, och denna tanke har hon uttalat ännu
klarare än i »Gösta Berlings saga». Den
förkunnas i prologen och inpräntas hos oss i
epilogen.

»Antikrists mirakler» är en protest emot
den åskådningen, att socialismen skall kunna
skapa en lycklig mänsklighet utan Gud. »Män-

niskan lefver icke allenast af bröd» — detta
vill författarinnan säga oss. Hon vet det,
därför att hon känner de fattiga, som midt i sin
hjälplösa existens ändock kunna bevara den
andliga kraften och lyckan. Läs t. ex. hennes
skildring af de blinda, hvilka man vill beröfva
deras kyrka!

Det lilla falska Kristusbarnet, som
författarinnan uppställer såsom en symbol för
socialismen, skaffar människorna alla
upptänkliga yttre fördelar och framgångar, men lycka
bringar det ej. Till och med donna Michaela,
som genom sin dyrkan af detta ideal
inspireras att arbeta för sin stad och sin älskade,
går andligen under. Hon vinner sin kärlek
men förlorar sin andliga balans, emedan
drifkraften till allt hennes energiska arbete
egentligen blott varit en jordisk kärlek.

Prologen förkunnar, att både Kristus och
Antikrist skola komma att behärska
människorna. Skildringen af Sibyllans syn, då hon
på julnatten från Kapitolium ser Kristi födelse,
medan Augustus är uppe på kullen för att
offra, är bland det skönaste och underbaraste
någon litteratur har att uppvisa. Det är en
rent af profetisk, storslagen ande öfver denna
vision, och ändock visar den sig för oss så
konkret och lefvande, att man tycker sig
vandra med sibyllan öfver ängarne och stöta
emot något, som man tror vara tufvor, men
så känner man med handen, att det är får.

Stillheten och förväntan i denna stora natt
äro så gripande, att man knappt vågar andas.

Epilogen försiggår i Vatikanen. Det är
i Leo XIII:s mun författarinnan lägger de
visdomsord, hvilka för öfrigt uttrycka det, som
varit denna påfves och hans kardinalers
huf-vuduppgift, nämligen att lära människorna, att
det just är kristendomen som befaller dem
lefva såsom bröder, och att socialismen icke
kan arbeta till deras välsignelse, förrän den
ger sig i kristendomens tjänst.

»Skulle jag sitta här på Petri stol år ut
och år in utan att veta, att han (Antikrist)
är kommen?» säger påfven. »Jag ser en
folkrörelse uppstå, som brinner af kärlek till
nästan men hatar Gud. Jag ser människor
bli martyrer för det nya hoppet om en lycklig
jord. Jag ser, huru de få ny glädje och nytt
mod ur det ordet: »Tänk på jorden», såsom
de förr fingo det ur ordet: »Tänk på
himmelen». Jag visste, att han, som Signorelli
bådat (Antikrist) var kommen.»

Och så skickar påfven munken, som velat
förstöra Antikrists bild, till Orvieto för att

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0110.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free