Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IOO
JOHN AF KLERCKER.
under dessa blodiga skådespel vid
känslolöshet för medmänniskors kval och grym
njutning vid dessas åsyn, utan äfven de
högre samhällsklasserna, särskildt
kvinnorna, betraktade dem såsom intressanta
och sevärda nöjen till omväxling med
teaterföreställningarne och balintrigerna.
Man hyrde fönster vid Grève-platsen mot
hög betalning, och medan de fleste
fin-bildade män icke kunde uthärda åsynen
af attentatorn Damiens gräsliga kval,
när hästarna förgäfves ansträngde sig
för att afrycka den olycklige en arm
eller ett ben, betraktade dåtidens damer
det intressanta skådespelet med
operakikare och funno endast utlopp för
utropet: »Hur synd om de stackars
hästarna !»
I provinserna var det om möjligt
sämre beställdt. »Intet år förflyter», påstår
Voltaire, »under hvilket man icke i
provinserna dömer oskyldiga familjefäder
till en fruktansvärd död — och man gör
det lika lugnt och med lika godt
samvete, som man i en hönsgård vrider
nacken af en tupp.»
Det franska folket uppfostrades
genom en sådan rättskipning systematiskt
till grymhet. Voltaire skref:* »Vår nation
är grym. I hela Frankrike finnas måhända
sju à åtta hundra personer med mildare
sinnesart och finare bildning. Dessa
utgöra nationens blomma, och genom dem
förvillas främlingen. Efter dem bedömer
han hela nationens skaplynne och
bedrar sig storligen. Våra präster och
domare äro ej bättre än de gamla
druiderna, som utförde människooffer.»
Öfvertygelsen om den franska tigernaturen,
som sticker fram under aphuden, var
djupt rotfäst hos Voltaire. »Mängdens
strömmande till afrättningarna har icke
sin grund i den angenäma kontrastkäns-
* i bref till d’Etallonde de Morival den 26
maj 1767.
lan mellan att se andra lida och känna
sin egen person fri från smärtor, utan
här bildar lusten till grymhet driffjädern»,
och »folket löper till dessa skådespel
liksom det går i mässan, därför att det är
ett gratisnöje», säger han på andra
ställen. »Jag ångrar att jag utsatt mig för
ruin genom att uppföra byggnader och
utöfva välgärningar vid gränsen af ett
land, där man, medan man går till bords,
kallblodigt utför barbarier, för hvilka
druckna vildar skulle rygga tillbaka. Och
detta skall kallas en mild och glädtig
nation? I människoätande harlekiner,
jag vill icke veta af eder, I som gån
direkt från bålet till balen och från
Grève-platsen till Opéra comique*.»
I detta ljus framstår revolutionens
och skräckväldets ödslande med
människolif icke såsom ett oförklarligt utbrott
af yrt vanvett eller en Robespierre eller
ens en Marat såsom abnorma vilddjur af
grymhet. Med en sådan föregående
folkuppfostran är det snarare glädjande, att
barnen af slika fäder och mödrar under
den stora revolutionen blifvit så
genomträngda af humanitära hänsyn, att man
då fasthöll vid guillotinens mänskliga
afrättningsmetod.
I den bestående uppfattningen sökte
upplysningslitteraturen gång på gång att
skjuta bresch. Encyklopedisternas grofva
lärdomsartilleri, som riktade skotten med
omtanke och försiktighet, understöddes
här af en Helvetius’ och en Holbachs
•grundgående men verksamma mingångar.
Båda dessa stridsmedel öfverträffa des dock
i effekt af den gamle jesuitdiscipeln
Voltaires litterära snabbeld, där han från sin
maskerade position i Frankrikes
sydostligaste hörn öfversållade den murkna
samhällsbyggnaden med explosiva
små-projektiler, hvilkas sprakande krevader
* I bref till d’Argental, den 16 juni 1766.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
