Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Striden mot den franska rättskipningen under upplysningsseklet. Af John af Klercker. Med 8 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
109
Samtidigt med Calas-processen hade
en annan liknande rättegång tagit
Voltaires uppmärksamhet i anspråk. Äfven
här var det soliga Languedoc
skådeplatsen och en protestant offret.
En egendomsagent Paul Sirven i Castres
hade en dotter Elisabeth, som en längre
tid varit svagsint och därunder utsatts
för energiska omvändelseförsök af
fromma systrar. Den 15 december 1761, när
Sirven var bortrest, försvann hon från
hemmet och återfanns först den 3
januari som lik i en brunn. Den religiösa
fanatismen var äfven här genast färdig
att stämpla föräldrarne såsom mördare,
och ehuru undersökningen tydligen visade
motsatsen, blef stämningen så upphetsad,
att Sirven den 19 januari fann rådligast
att söka sin räddning i flykten, innan
häktningsordern hunnit utföras. Han
lyckades efter stora svårigheter med ’ sin
familj uppnå Schweiz.
Flykten uppfattades som en
försvårande omständighet, och den
landsherr-liga underrätten dömde honom efter ett
långt dröjsmål den 29 mars 1764 in
contumaciam till hängning. Öfver hustrun
uttalades samma dom, och parets båda
döttrar, som voro medanklagade, dömdes
till det exceptionela och barbariska
straffet att åse föräldrarnes afrättning för att
sedan förvisas. Ett halft år senare gick
domen i verkställighet, och makarne Sirven
hängdes in effigie.
Ehuru Voltaire redan förut tagit
kännedom om den Sirvenska saken och
beslutit ingripa, ville han ingenting åtgöra
förrän Calasprocessen lyckligen förts till
slut, då han fruktade att dessa båda mål
skulle ofördelaktigt inverka på hvarandra.
När han sedan tog i tu med saken, visade
den sig också, ehuru själfva rättsfrågan
här var mycket enklare, mycket svår att
genomdrifva, emedan det var svårt att
entusiasmera den franska allmänheten för
en oskyldigt dömd, som kommit undan
med lifvet. Det. dröjde också nio år,
innan Voltaire lyckades vinna sitt mål.
Han igångsatte en insamling i
utlandet och förmådde sina vänner, däribland
konungen af Preussen och ryska
kejsarinnan, att teckna betydande belopp.
Äfven kungarne af Danmark och Polen
satte sina namn på subskriptionslistan.
För dessa krönta beskyddares räkning
författade han 1766 en promemoria,
hvilken sedermera utkom såsom »Avis au
public sur les parricides imputés aux
Calas et aux Sirven». Samtidigt satte
han sina juridiska vänner i Frankrike i
rörelse för att utverka en revision hos
konseljen.
Hans verksamhet förlamades
emellertid genom underrättelsen om en annan
process, hvilkens följder hotade att rikta
sin udd mot upplysningsfilosoferna själfva.
I staden Abbeville i Picardie hade hösten
1765 åtskilliga unga män blifvit häktade
såsom misstänkta för att hafva gjort
åverkan på ett krucifix. Den hufvudanklagade,
en adertonårig Chevalier de la Barre, blef
härunder utsatt för en systematisk
förföljelse af en person, som förut varit
älskare åt la Barres släkting, den galanta
abedissan af Willancourt, och hvilken
betraktade den unge mannen som en farlig
rival. Mot la Barre anfördes, att han
sjungit lättsinniga visor och drifvit gäck
med religionen och att han ägde och
läste filosofernas, särskildt Voltaires,
skrifter. Sénéchal-rätten dömde honom i
februari 1766 till kyrkobot, tungans
utryckning och halshuggning, och
Parisparlamentets grand’chambre bekräftade
denna dom. Den 1 juli afrättades den
19-årige ynglingen, som intill det sista
visade stor själsstyrka, och Voltaires
Dictionnairc philosophiqne brändes
samtidigt af bödeln.
Underrättelsen om denna rättegång
och om de hotelser, man i Frankrike
började uttala mot upplysningens män,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
