- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
116

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Två minnen af Henrik Ibsen. Af Gustaf af Geijerstam. Med 2 bilder

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

GUSTAF AF GEIJERSTAM.

116

hvilken lofvat sig själf ett bidrag och ej
kunnat infria löftet. Med så mycket
större nöje har jag omfattat det tillfälle
att godtgöra min försummelse, som gafs
mig, när jag från »Ord och bild»
mottog uppdraget att berätta något af mina
personliga Ibsen-minnen.

Därmed menar jag då icke endast
de intryck, jag fått och gömt i mitt
minne, genom att personligen
sammanträffa med Henrik Ibsen själf. Mina
minnen af Henrik Ibsen stamma, synes det
mig, från den tid, när jag började läsa
honom. Dessa minnen, hvilka äro af
mycket tidigt datum, fläta sig för mig på
ett egendomligt sätt samman med de
personliga minnena af skalden själf.

Jag kan redan se, hur den kritiske
läsaren börjar att draga hela ansiktet
till ett ironiskt småleende, när jag
berättar, att jag började läsa Ibsen vid cirka
14 års ålder, och ironien blir säkerligen
icke mindre, om jag nu vid mogna är
på fullt allvar tillägger, att jag verkligen
tror, att jag till en viss grad förstod
honom, eller åtminstone att jag ett par
år senare började att göra det.

Gud bevare mig väl! Jag påstår visst
inte, att jag förstod honom fullständigt.
Men jag tror, att jag förstod
tillräckligt för att ha behållning af hvad jag
läste, och jag kan minnas, att jag icke
var ensam om att vid denna tidiga
period af mitt lif betrakta Henrik Ibsen
som det märkligaste jag någonsin läst i
samtiden. Säkerligen har ingenting
kommit mig att känna varmare för den norske
skalden än den omständigheten, att jag
angående honom aldrig kommit att ändra
tycke. Ty ingenting är ju människan
heligare än en ungdomskärlek, hvilken
bibehåller sig genom hela lifvet.

Tvifvelsutan skulle det vara ganska
lätt att skrifva en smula satiriskt om
dessa brådmogna ynglingar och flickor,
hvilka läste Ibsen och diskuterade lifvets

största frågor ur synpunkten af den
nästan gammaltestamentliga stränghet, som
dikterat Brand. Men om jag icke gör
det, så beror detta möjligen därpå, att
jag själf varit alltför mycket inne i dessa
dispyter, för att jag någonsin skall kunna
glömma deras allvar. Och jag vet
alldeles bestämdt, att »Hærmænderne på
Helgeland», »Kongsemnerne» och »Brand»
gåfvo oss alla den viktigaste andliga
näring, som under åren mellan 14 och 18
bjöds oss. Ja, jag går så långt, att jag
påstår, att bättre ungdomsläsning för en
viss sorts karakterer vid den åldern har
ingen generation gärna kunnat erhålla.
Henrik Ibsen slog ihjäl hos oss intresset
för det banala, och han gjorde det till
en naturlig sak, att de ideal, vi omfattade,
skulle omfattas på allvar. Med Ibsen
till läromästare kommer man ej på den
idén att hänryckas af en tanke, hvilken
man efteråt med en axelryckning
förklarar vara »bara poesi».

Fåfängt skall jag söka skildra det
omätliga svärmeri, hvarmed den ungdom,
jag här åsyftar, läste och diskuterade den
store diktaren. Man vet, att i ungdomen
ända in i början på 20-talet existerar en
period, då hvad man läser bestämmer
ens hela lif på ett annat sätt, än hvad
man i yttre mening upplefvat. Vid
denna period slutas de vänskapsförbindelser,
hvilkas ömtåliga och finkänsliga natur
kommer hvarje senare förbindelse af
detta slag att synas beräknad, egoistisk
och hvardaglig. Vid sådana tillfällen
läser man böcker tillsammans, och det
man läser får den bärvidd och makt,
att det binder själarna samman, som när
man senare i lifvet delat underfulla öden.
Och boken, som gjorde mig lifvet rikare,
blir mig dubbelt dyrbar, när jag känner,
hur dess tankar och idéer gifva eko
äfven i en annans bröst, locka glänsande
lyckotårar ur en annans ögon.

Det var emellertid icke endast vid

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0140.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free