Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Improvisationen. Af Adam Mickiewica. Öfversättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPROVISATIONEN.
AF ADAM MICKIEWICZ.
öfversättning af ALFRED JENSEN.
(Nedanstående dikt tillhör den polske
skalden Mickiewicz’ stora diktcykel »Dziadz»
(»Dödsfesten»), hvari skalden i fängelset under det
fingerade namnet Konrad ger ett storartadt
uttryck åt sin sorg öfver sitt folks lidande och åt
sitt tvifvel om en kärleksrik försyn, en rättvis
världsordning. Den sublima monologen — en
bön och en utmaning till himlens herre — lär
hafva diktats på en enda natt.)
Allena! ? ... Ja, för världen ej mina toner flöda.
Ho är som helt förnimmer min diktnings idé
och som dess fulla glans med sitt öga mäktar se?
Ve den, som för världen vill röst och tunga
möda!
Ty tungan gäckar rösten, af rösten tanken gäckas;
från själen tankar flyga, förrn de i orden bräckas,
och orden kväfva tanken, och påtanken de bäfva,
som jorden skälfver öfver en uppslukad å.
Hvem kan af jordens skälfning dess flödens djup
förstå,
och ho kan fatta, hvart de sträfva?
I själen känslan kretsar, hon tändes och brinner,
som blodet, uti djupa, osynliga språng;
och blott så mycket blod, som i pannans puls
man finner,
så mycket blott af känslan man skönjer i min
sång.
Min sång! du är en stjärna i ändlösa världen.
Om blicken ock med vingar af glas sökte fara
till henne, hon ej nås på den sökande färden,
ty blott en mjölkhvit strimma uppfångas af
blicken.
Man tror det solar vara;
men räkna eller mäta — det mäktar man icke
I, sånger, ej behöfven mänskors öra eller öga.
På min andes djup I simmen,
på dess höjder I glimmen,
som älfvar under jorden, som stjärnor i det höga.
Du Gud! du natur! O lyssna — jag besvär dig —
till min sång, mill musik, som skall vara dig
värdig.
Jag är mästare!
Jag som mästare räcker min hand
emot himmelen upp, och jag sträcker min hand
på harmoniska stjärnetangenternas rader.
I än snabba, än långsamma ringar
med taktpinnen stjärnor jag svingar.
Millioner toner simma: i toners million
jag träffar hvarje ton, jag förnimmer hvar ton.
Jag dem löser, förenar och delar.
I ackord och i strofer jag stämmer och spelar
med regnbågens strimmor och blixtars kaskader.
Jag lyfter ut handen öfver världsalltets gräns,
och tangenterna tystna i flykten med ens.
Jag ensam får af mina sånger njuta.
Uttänjda, liksom stormens vindar tjuta,
de ned i mänskosläktets djup sig våga.
Med suckars stön, med stormars ve
i sekler doft de genljud ge,
och alla spela, alla låga.
För min blick, för mitt öra I stån,
som när våg varder vaggad af. fläkt.
Jag hör er i vindarnes dån,
jag ser er i skyarnas dräkt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
