Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Improvisationen. Af Adam Mickiewica. Öfversättning af Alfred Jensen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IMPROVISATIONEN.
I33
Du Gud — natur! Min sång är skön, ty märk:
den är en skapelse, ett underverk,
Min sång är kraft och lifvet själft, ty vet:
den bär inom sig en odödlighet.
Odödlighet jag känner, odödlighet jag ger.
Hvad, Herre, har du mäktat framalstra, som
är mer?
Si! ur mitt eget jag idéer glida.
Ordens skepnad de anamma;
öfver himlen de sig sprida,
spela, tumla om och flamma.
Fastän fjärran, de dock nära
äro på sympatisk bana;
deras kretslopp kan jag spana,
deras syften kan jag ana.
Siarfoster, mig så kära!
Tankar, stjärnor — allt är mitt!
Känslor, stormar — allt är mitt!
Midt i min familj står jag manligt och fritt.
Allt — allt är mitt!
Jag hånar er, I små poeter!
I alla vise och profeter,
dem massan bär på sina händer.
Hvarliälst I visat er bland själafränder,
hvarhälst I smicker hört och njutit
af stundens bifall, af berömmets glans,
och i er enfald och er svaghet skrutit
med hvardagsglittret i er lagerkrans
af blommors grannlåt och af hyllningsgärden,
som sekler ägnat er i bela världen,
ej ban I dock känt makt, den äkta skatten,
som jag just nu uti den tysta natten,
när nu jag sjunger för mig själf,
ja! ensam, ensam för mig själf.
Förnuftig, stark och hänförd jag mig känner;
ej förr jag känt mig sådan vara.
I zenit står jag, all min kraft jag spänner
att pröfva, om jag är den högste, eller
0111 det är högfärd bara.
I dag är stunden, då det gäller
att all sin styrka till ett stordåd spara.
1 dag är blinde Simsons ögonblick,
då rufvande han vid sin kvarnsten gick.
Jag rycker himlen ner, jag lyfts på andevingar.
Mig är af nöden flykt
långt bortom stjänors och planeters ringar
där skaparn och naturen sammanbyggt.
Jag äger, ja jag äger dessa vingar.
Från öster sträcka de sig hän till väster;
den ena forn-, den andra framtid fäster.
På känslans strålar upp till dig jag går
och in uti din känslovärld mig tvingar,
till dig, som sägs där uppe råda.
Nu är jag här. Min makt du själf kan skåda;
du ser, att ända hit min vinge når.
Dock människa jag är. Min himmel är på jorden;
min kärlek är där nere lämnad vorden.
Men denna min kärlek till jordiska världen —
min kärlek ej blott för en enda är väckt,
som masken sig suger i rosenhärden;
den binds ej af tid eller släkt.
Jag älskar allt folket. Jag skyndar till möte
de släkten som svunnit, de släkten som komma.
Jag trycker dem ömt till mitt sköte
som en vän,rsom en brudgum, som make, som far.
Jag vill dem lyfta, lyckliggöra;
jag vill att världen deras namn skall höra,
och därför intet val jag öfrigt har.
Jag väpnad är med tankar, som mäta och väga,
ined tanken, som din blixt ifrån himmelen tog,
som öppnat hafsens djup, som ned planeter drog.
Än mer jag har: en styrka, som andra ej äga,
en lidelse, som utbrott blott inom sig söker
och vulkanlikt blott stundom i ordens töcken
röker.
Min kraft från edens träd jag icke fått,
ej från ett kunskapsträd på ondt och godt,
ej ifrån gamla sagoskrifter,
ej ifrån dunkla runogrifter,
ej genom häxeribedrifter.
Som skapare jag också föddes:
min kraft ur samma källa kvällde,
ur hvilken du har fått ditt välde.
Att hämta det du icke nöddes.
Att mista denna makt vi frukta ej. Och föga
mig bryr. hvar makten kommit från. Mitt öga
är skarpt ocli snabbt. När upp uti det höga
i kraftens stund jag skönjer fjärran sky
och ser, hur fåglar segla hort och fly
på af en mänskoblick knappt sedda vingar,
jag vill — och med min blick jag dem till
stillhet tvingar.
De börja kvida gälla klagolåtar;
men så länge jag ej släpper dem, din vind icke
båtar.
När med min hela själskraft och skärpta blick
jag tränger
in i kometers ban, deras kretslopp jag stänger.
Men mänskan, den fåfängliga,
om också oförgängliga,
ej tjänar mig, ej känner 111ig. Hon känner ej
oss båda,
oss — mig och dig’.
Men för att finna medel att öfver henne råda,
jag tråder himlens stig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
