Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Patriotism och läseböcker. Af Ellen Key. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
ljuder mot barnen ur grufvans djup. I
den norska läsebokens andra och tredje
del blandas nämligen — liksom i den
svenska — de prosaiska och de poetiska
skildringarne af landets natur och arbetslif, saga
och historia. Men hur väl har man icke här
valt ur nationallitteraturen, hur ypperligt
har man icke författat för barnen, när detta
behöfts! Det gällde t. ex. att för barnen
klargöra, att flaggan är nationens symbol. Då
skrifver Hilditch berättelsen Flagget, där
han helt enkelt låter en norsk matros
omtala en verklig kapprodd vid en täfling i
utlandet, där den matrosen och hans
kamrater rodde så att blodet sprang — ty det
gick icke an att norska flaggan blef efter.
Eldade af denna tanke segrade de, och efter
segern kom telegram från själfva kungen,
där det stod »at vi havde hævdet — jeg
maa sige, jeg veit inte rigtigt, hvad slags
ord det er, men det skal være et farlig
pent ord — jo, kongen sa, vi havde
hævdet nasjonens ære, sa han, og saa ßagget.
sa’ han. Og det syntes vi alle var det
peneste af det allt sammen, at kongen tog
flagget med. For det var nu vel kanske
det som skjøv voss fremover og gav voss fart,
mener jeg, naar som atte alt kommer til alt».
Det är i den norska — icke i den
svenska — läseboken man finner en skildring
af Vegas färd, som ett led med i
framställningen af Hvorledes jorden er b lit kjendt!
De norska barnen erhålla en lika enkel
som åskådlig bild af tillståndet i Frankrike
före den stora revolutionen; de svenska barnen
afspisas i detta afseende med ett par tomma
fraser. När den norska läseboken talar om
Jotunheimen, skildrar den äfven turistlifvet;
när den berättar orn papperet, nämner den
också nutidens pappersmassa; när Amerika
framställes, gifvas målande bilder af det
norska nybyggarlifvet där. Med ett ord:
den norska läsebokens oaflåtliga sträfvan
är att göra kunskapen tidsenlig, lefvande,
personlig, förbunden med samtiden. Den
svenska läsebokens resultat — om än icke
dess sträfvan — är att göra kunskapen
föråldrad, död, opersonlig och förbunden med
det förflutna.
När detta förflutna framställes i den
norska läseboken, då sker icke heller detta
på det aflägsna, barnet ovidkommande sätt,
hvilket väl motiverade den lilla svenska
gossens fråga: om några af våra forna
hjältar gått omkring lefvande? På honom
verkade de historiska gubbarna som
uppstoppade djur!
De norska barnen få veta, att deras
fäder arbetade, stredo, ledo med ungefär
samma känslor som nutidens människor.
De läsa t. ex. icke några tomma talesätt
om blodshämden »som en helig plikt». De
få genom en liffull skildring det starka
intrycket att ättfejden i forntiden
motsvarade fosterlandsförsvaret nu, att man för ätten
kräfde och gaf alla offer. Intet norskt barn
glömmer de båda männen, hvilka så hastade
till sina fränders hjälp, att, när de nådde
fram, stodo deras skor fulla af blod. Det
är genom otaliga sådana verklighetsdrag
som det förflutna göres lefvande för barnen.
Och lika omedelbart införas de i naturens
lif. Norges yppersta vetenskapsmän hafva
visat sig kunna skrifva för folket — detta,
som Geijer kallade det afgörande beviset
för att det »blifvit folk af»
vetenskapsmannen själf. Mästerliga äro t. ex. Amund
Hellands skildringar af skogarna och
Frid-tiof Nansens af ishafvet. Men det finnes
knappt en af läsebokens naturvetenskapliga
artiklar, som icke eggar kunskapshågen
och inger den känsla, hvarmed Nansen
slutar sin uppsats, att unaturen er for oss
det merkeligeste af alle eventyr k .
Ypper-perligast äro kanske skildringarna af det
allra hvardagligaste, af landets
hufvudnäringar. Det för barnen välbekanta möter
dem i ett nytt ljus genom meddelandet af
kulturhistoriska drag, oväntade upplysningar
och berättelser om arbetslifvets hjältebragder.
Det är icke förmanande ord, det är manande
handlingar, som här väcka de unga, och en hel
afdelning, De Unævntes Saga, är ägnad
åt det tysta modet under små
lifsförhållan-den. Att äfven en hvardaglig sträfvan
kan höjas till storhet och skönhet, när man
själf har blick för det stora och sköna,
detta är den adelstanke, som genomgår
den norska läseboken. Det franska
ord-stäfvet: il faut atteler sa charrue a une
etoile, har aldrig fått en vackrare tillämpning.
Ingen må dock tro, att utgifvaren velat
förhärliga bondelifvet på kulturens
bekostnad. Hans afsikt är tvärtom att genom
kunskapen höja kroppsarbetets värde, att
genom bildning öka kroppsarbetarnes lycka,
och på hvarje område af folkets arbetslif
tillämpar han den sanningen at det er
oplysningen som rydder de störste stener
og tager de tyngste tag.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
