Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Panu. Af Juhani Aho. (Kap. XLII ur romanen »Panu». Öfversättning från finskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PANU.
Af JUHANI AHO.
(Kap. xlii cr romanen »panu». Öfversättning från finskan.)
PANU, Karelens store siare och besvärjare^
den gamla religionens siste kämpe mot
kristendomen, har legat under i striden
mot sin nitiske och kraftfulle motståndare,
prästen i Kantala by, de kristnes längst framskjutna
utpost. Panus stam har slutit sig till prästen,
sedan de gamla gudarnes heliga lund blifvit
ödelagd af elden, deras altare kullstörtats, deras
makt öppet trotsats af kristendomens förkunnare.
Panus egen gård har likaledes härjats af elden,
hans makt och inflytande äro krossade, han
Idet bleka stjärnljuset löpa två män på
skidor rastlöst fram öfver den ändlöst
vida mon. Tunna moln draga sig
emellanåt öfver himlahvalfvet, emellanåt
klarnar det fullständigt i norr,
norrskenet flämtar och skimrar, kastande
otydliga, rörliga skuggor öfver snön. De två
männen glida fram med trötta rörelser,
som om de varit väl en vecka på väg
och ännu hade en annan veckas skidfärd
framför sig.
Det är också redan två veckor sedan
de begynte följa spåret af en akja, hvilket
ledde rätt norrut, mot Lappland. Deras
skägg äro isiga, håret och skuldrorna
hvita af rimfrost. Spåret de följa är där
och hvar otydligt, delvis utplånadt af
blåsten.
— Älfdalen synes inte än — säger
den af männen, som skidar bakom.
har drabbats af gudarnes vrede för de
afvikelser från den gamla läran han infört, för den
svartkonst, hvartill han tagit sin tillflykt, i
stället för den enklare, renare tro —
Kalevala-fol-kets tro — hans stam förut hyllat. Men han
sätter ännu sin lit till svartkonsten, vill lära nv
trolldom hos den mäktigaste trollkarlen i
landet och begifver sig med llpo, den enda
stam-förvant, som förblifvit honom trogen, på väg
till Lappland.
— Jag tror den ligger där framför
oss, där skogskanten sänker sig.
De ha många gånger förut låtit
bedraga sig af synvillor, men denna gång
är det verkligen älfdalen de slutligen
kommit till.
— Kunde vi inte hvila en stund,
Panu, i skydd af det där stenblocket?
yttrar åter den, som följer efter. —
Rän-selvidjorna skära in i mina axlar, och vi
hinna i alla fall ännu skida ett godt
stycke, innan natten är slut.
— Innan natten är slutl — — —
Ja, här är ju intet annat än natt. Sedan
tre dagar har solen icke gått upp.
— Skall den väl gå upp för oss mera?
De skidade fram till ett stenrose på
stranden, kastade bördorna ifrån sig och
satte sig på hvar sin sten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
