Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Panu. Af Juhani Aho. (Kap. XLII ur romanen »Panu». Öfversättning från finskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1Ö2
den störste bland siare. Af honom
hoppades han få lära de ursprungsord, den
svartkonst, hvarmed prästen, Kantalas
trollkarl, kunde betvingas, och hvarmed
han hoppades kunna hämnas på de sina.
Sedan han omsorgsfullt dolt sin skatt
och lyckats skrämma till döds sin
främste motståndares, prästens, hustru, hade
han under sommaren och hösten lefvat
i afsides fiskarkojor, rufvande på nya
planer. Hälften af sin hämd hade han
utkräft, den andra återstod. Han hade
sökt tända eld på kyrkan och
prästgården, men fogdens män hade fått syn på
honom och tvungit honom att fly.
Sedan hade han träffat på Ilpo, fått höra
om allt, som händt, och hade låtit kalla
sina stamförvanter till rådplägning. Några
hade kommit, de flesta uteblifvit.
Låt oss gripa till vapen, alla
Karelens män! manade Panu. — Vi draga
med hela vår styrka till Kantala, bränna
ned kyrkan och byn, dräpa både
prästen och hans vän, den nye fogden!
Men männen ville icke inlåta sig i
strid, de fruktade prästen mera än Panu,
lyssnade icke ens till hans hotelser. Ett
pris hade till och med satts på Panus
hufvud — ett stort pris af ett hundra
daler. Det hade kungjorts i Kantala
kyrka och genom unga Reita hade
kungörelsen blifvit kand ända bort i
ödemarkerna. Panu måste bort och begaf
sig därför vid första skidföre på väg till
Lappland. Där skulle han nog få lära
de trollkonster, de hemliga medel,
genom hvilka han kunde nå sin ovän i
Kantala, och få köpa den
hämdekun-skap, hvarmed han först skulle förgöra
prästen, sedan krossa Reita och slutligen
fogden. Och vägrade Lapplands siare
sin hjälp, eller var hans konst kraftlös,
så återstod alltid utvägen att söka
bistånd i öster.
Han inväntade Ilpo för att
tillsamman med honom skida in i byn.
Hundarne, som redan på afstånd
vädrat dem, skällde allt ifrigare ju närmare
de kommo. Män, barn och kvinnor
stimmade ut ur kåtorna, en skarp hvissling
hördes, och hundskallet tystnade,
förbyttes till morrande.
Väl ett hundratal människor stodo i
snön utanför kojorna, skrikande och
skrålande. Panu gick lugnt fram till dem
och frågade, i hvilket hus Lompsalo,
trollkarlen, bodde. Han ville genast
komma till tals med siaren.
Ingen svarade, men i stället haglade
frågor öfver honom själf. Hvarifrån kom
han? Hvem var han? Hvem var den
andre? Hvad hade de i sina näfverränslar?
Kommo de i handelsafTärer till Lappland ?
Eller för att kräfva skatt? Voro de
Bir-karlar? Ar du en Birkarl?
De svärmade som myror kring de
främmande, kände på deras kläder,
undersökte deras ränslar och skidor. Och
då Panu förklarade, att han hvarken
kommit för att drifva handel eller för att
kräfva skatt, sökte de draga honom enhvar
till sin kåta och endast skrattade, dä
han stötte dem undan.
Panu förstod icke rätt, om de ville
förarga honom eller visa honom sin
vänskap. Men de föreföllo honom
motbjudande, väckte vämjelse, som grodor,
orena, slemmiga kräk, dem man kände sig
frestad att sparka men icke ens ville
vidröra med foten, förvridna afbilder af
människor, med röster som kvinnors.
Deras plirande ögon glimmade listigt och
bakslugt, fastän de skrattade. Där de
rörde sig af och an på älfbranten vid
det svarta vattnet, som brusade fram
mellan snöiga stränder nedanför, gjorde
de ett intryck af fridlösa andar, osälla,
onda spöken från underjorden. Var det
till Tuonela, de aflidnas hem, han
kommit för att lära visdom?
Det var tröttheten och hungern, som
födde sådana tankar i hans sinne, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
