Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Panu. Af Juhani Aho. (Kap. XLII ur romanen »Panu». Öfversättning från finskan)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
164
JUHANI AHO.
— — — en sådan borde kunna gifva
besked!
Trumman dånade till, och ljudet vällde
fram därur som en aflägsen,
underjordisk åska. De små trummorna föllo in
med svagare dån och i snabbare takt,
liksom i väntan på den stora, som lät
höra sin röst med längre mellanrum.
Men småningom blef också dess takt
snabbare och de smärre följde dess
ledning. Hvar gång siaren berörde sin
trumma, darrade hans kropp, hvar gång
skakade hans hufvud; därifrån fortplantade
sig rörelsen till skuldrorna, bröstet,
benen, och till sist skälfde hela kroppen i
takt med de allt snabbare trumljuden.
Plötsligt kastade han sin käfling ifrån
sig, en af männen grep den i flykten
och fortsatte trummandet, siaren upphof
ett långt, klagande rop, de öfriga stämde
in och upphörde därunder att trumma.
Han stod med darrande knän; hufvudet,
bålen och lemmarne skälfde allt
häftigare; det tjutande lätet hördes allt
oftare; han gjorde rörelser som om han
kafvat sig fram i snö, som om han löpt
på skidor, kört med en ren, simmat
öfver ett vattendrag. Trummornas dån och
männens gälla röster följde siarens
rörelser. Panu och Ilpo, som sågo på med
återhållen andedräkt, hörde en man
bakom dem hviska:
— Nu ger han sig af till guden —
— — nu vadar han i drifvorna — —
— nu gaf guden honom skidor — —
— nu skickade han sin ren att möta
honom — — — nu kom han till en flod
— — — men han kommer öfver, han
kommer öfver!
Trummandet blef ifrigare, rösterna
förenade sig till ett tjutande, siaren gjorde
rörelser som om han flugit, hela hans
kropp skakade, ögonen gnistrade i
half-mörkret.
— Nu flyger han som en örn öfver
den sista sträckan–-— flyger uppåt
fjällets topp — — — nu kastar han sig
ned genom klyftan — — — in i
Tuo-nela.
Alla trummorna, den stora såväl som
de små, dundrade högt och tystnade med
ens, då siaren som en i flykten skjuten
fågel handlöst föll framstupa och blef
liggande orörlig, med utsträckta armar.
Det blef pä en gång ljudlöst tyst, ej
en hviskning hördes, endast forsen
brusade utanför, som om guden själf talat.
— Nu är han i Tuonela – — —
nu lämna de honom besked.
Panu var blek af skrämsel, han kände
det, som om han befunnit sig i ett
heligt rum, hans händer darrade och
skägget skalf. Han satt som en anklagad
väntande på sin dom — — — nu
rådgöra gudarne om hans sak —––om
de aflidna vredgades, om de med ens
föllo öfver honom — — — om siaren
hämtade med sig de ondas skaror —
— — Väntan blef lång, den vise dröjde
länge borta, männen sutto som stoder
af sten i kåtan, spännande orörliga,
glimmande ögon i Panu––-Hans
trollkonster voro idel barnslighet i bredd med
detta, ringa hans kraft, vettlös hans
spåkonst, hans spåtrumma en leksak.––
En hund tjöt bakom kåtan, den
af-svimmade siaren skälfde till, vaknade
småningom, satte sig långsamt upp,
medan de mindre trummorna ljödo i
dämpad takt. En liten stund satt han tyst,
så frågade mannen bakom Panu och Ilpo:
— Hvad såg du på din färd? Hvad
hörde du under resan?
Slutande ögonen såsom för att leta
i minnet yttrade siaren, med uppehåll
mellan orden, som om han ännu talat i
yrsel:
— Jag såg dina onda gärningar, Panu,
hörde dina anklagare — — — de
aflidna önska dig intet godt, gudarne ville
ditt fördärf — — — en gammal man
som du dräpt med ett slag bakifrån —
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
