Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I 82 FRIGGA CARLBERG.
soden med Adéle hade han fäst sig vid en
ung kvinna, som besvarade hans böjelse
men hyste betänkligheter mot att gifta sig
med en »otrogen». Då hän erfor, att hon
var döende, bad han att få se henne. Ja,
om han kunde säga, att han var
tillräckligt troende för att älska Gud mer än
henne. Efter allvarlig själfpröfning blef
svaret ärligt och modigt: Nej! Och
dörren förblef stängd för honom.
Är det med anledning häraf som
Ruskin i »Sesame and Lilies» varnar kvinnan
för — teologi? »Egendomligt är», säger
han, »att medan kvinnorna tvekande dröja
vid tröskeln till de vetenskaper, där hvarje
steg är utstakadt och säkert, kasta de sig
hufvudstupa, utan tanke på egen oförmåga,
i en vetenskap, som kommit de största
män att darra och de visaste att misstaga
sig . . . Egendomligt att varelser, födda till
att vara den uppenbarade kärleken, vilja
döma först, där de veta minst, och tro sig
vinna sin Herres ynnest genom att krypa
uppför trappstegen till hans domaretron
och dela den med honom — — —»
Det är något af de gammaltestamentliga
profeternas extas i denna naturmystik, som
stundom under veckor kunde hålla Ruskin
fången, då han absolut intet visste 0111 det
yttre lifvet och de viktigaste underrättelser
därifrån lämnade honom oberörd. En liten
asp i skogen vid Fontainebleau intresserar
honom mer än Gordon och Kartum, och
då han hör talas om Sudan, framkallar detta
ord hos honom endast minnet af Giottos tafla
»Den helige Franciscus» i Santa Croce.
Denne svärmare är likväl i högre grad
än de flesta en handlingens man.
Drömmen är för honom det förnyelsens bad,
hvarur han hämtar kraft till det verk han
känner sig kallad att utföra. Ruskin ägde
alla de betingelser, som skapa en sann
konstens tolkare: grundligt och vidsträckt
vetande, en sund skönhetsdyrkan,
sympatiskt förstående af hvarje sinnesintryck och
klar uppfattning af olika konstformer och
tidsskeden. Med hans djupa kännedom
om naturens minsta enskildheter var det
själfklart, att det blef landskapsmåleriet
som han företrädesvis underkastade sin
granskning, ehuru man kan säga, att intet
område för konst eller konstnärlig
behandling, ned till det simplaste handtverk, är
honom främmande eller likgiltigt.
Ruskins stil är hans egen, olik hvarje
antian, späckad med geniala paradoxer,
entusiastisk och målande, han talar och
skrifver i bilder och sparar aldrig på färg.
Han är ordkolorist, och på honom kan
med rätta tillämpas den paradox han
uttalar om färg — »en af Guds heligaste gåfvor
till människans ögon» — att om vi göra
oss mödan undersöka, skola vi alltid finna
det ädlaste, varmaste hjärtat hos den
konstnär, som älskat färgen högst. (Hvilket
dock icke hindrar honom att en annan
gång säga, att tull på färger skulle göra
mer för målarkonstens utveckling i
England än landets alla målarskolor.)
Det är en märkbar skillnad på Ruskins
skrifsätt före och efter 1860. Före denna
tid använder han långa, välljudande
perioder, som smeka örat genom sin rytmiska
skönhet, en gång bestående af — såsom
en af hans kommentatorer uppgifvit —
619 ord mellan punkterna. 1 »Præterita»
skämtar han själf öfver den pompösa stilen
i »Modern painters». Under de senaste åren
är hans uttrycksform helt annorlunda, ehuru
återfall visst icke saknas — han vore icke
Ruskin, om han alltid vore densamme.
Meningarna äro tvära och afhuggna, till
och med orden äro kortare. Företalet till
»The queen of the air» består nästan helt
och hållet af enstafviga ord. I Robert de
la Sizerannes nyligen publicerade arbete
»Ruskin et la religion de la beauté»
karakteriseras förändringen sålunda: »Man
känner, att det nu icke längre är den
teoretiska hänförelsen hos en ung man, som
har lifvet för sig och tid att under striden
välja vackra attityder, utan en krigare, som
har brådtom att »träffa». En hagelskur
af korta, väl ordnade fraser faller på
åhöraren. Man går icke längre i det matta
ljuset från »The seven lamps of
archi-tecture» utan i det strålande solskenet från
»The queen of the air», ju högre han
stiger i filosofiens rena region, dess mer
tyckas de stora litterära grannlåterna besvära
honom. Och som en luftseglare för att
stiga högre uppoffrar allt öfverflödigt
bagage, så kastar han från gondolen »de
långa släpen och de styfva kråsen» —
bi-sarrerierna från Elisabeths tid —
omkastningarna, de långa exegetiska satserna,
allitterationerna och »c.ascade-fashions -,
dräkten från »The seven lamps» och
»Modern painters» — och höjer sig rakt
mot målet.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
