Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
john ruskin.
185
Under åren 1849—1855 utgaf Ruskin
fyra betydande arbeten, »The seven lamps
of architecture», »The stones of Venice»,
»Prærafaelitism» och »Giotto and his
works in Padua», alla prisande gotiken på
renässansens bekostnad. Att läsa dem är
att mätta sin själ med skönhetsintryck.
All jordens härlighet i natur och konst
tecknar han för oss i ett språk så varmt
och lefvande, att man ovillkorligen ryckes
med. Granskogen i Jura, granar i
soluppgång, alpsnö ochj åskby, Giottos
»Campande» i Florens, St. Markuskyrkan i
Venedig, Andrea Dandolos graf, Rosettis
»Virgin in the house of St. John»,
Holman Hunts »Light of the world», bild på
bild visar han oss, den ena mera
hänförande än den andra.
I »Modern painters» — en diger bok
i 5 band, försedd med illustrationer af
författarens hand — uppträder Ruskin med
skärpa mot den härskande konventionela
riktningen inom konst ock kritik.
Hörnstenen för all sann konst är individualism. Då
han uppmanar sina lärjungar att studera
grekisk konst, försummar han aldrig att
tillägga ett varnande: »Men kom ihåg, att
det icke är modeller att efterhärma; ni äro
icke greker, utan — bättre eller sämre —
ni äro engelsmän och kunna icke frambringa
något godt, utom hvad edra engelska
hjärtan ingifva eder och Englands himlar lära
eder.» Den enda doktrin han gillar, är
— afsky för allt doktrinärt, »och»,
tillägger han i en .af sina föreläsningar, »ingen
af mina lärjungar skall någonsin bli en
ruskinian; han skall icke följa min ledning
utan sin egen själs maning och sin
skapares bud.»
Ruskin har fått många anklagelser för
att motsäga sig själf. Han är för stor
entusiast för att vara strängt konsekvent och
för modig att icke erkänna en ny
uppfattning. Men grundprinciperna i sin
konstteori har han alltid förblifvit trogen. L’art
pour 1’art-teorien bekämpar han med ifver.
Den sanne konstnären säger icke »konsten
för konsten», utan »konsten för naturen
och skönheten». Konsten lefver af
tillbedjan inför naturen men dör af träldom
under människor.
Konstnärens förhållande till naturen är
den första stora frågan. Han bör nalkas
henne i hjärtats enkla ödmjukhet, intet
förkasta, intet förakta, intet välja, intet
john ruskin (1857). handteckning
af george richmond.
idealisera. Om välja är en förmätenhet,
så är idealisera ett vanhelgande.
Inbillningen har ingenting att skapa, dess roll
är att genomtränga sanningen,
sammanbinda och återställa sanningen. »Hvarför
ljuga, när verkligheten är så vacker? Att
icke se skönheten hos en svala, men tro
sig kunna skänka den åt en seraf, hvilken
dårskap! — — Om ni icke tycker om att
betrakta fåglarnas vingar, som Gud gifvit
er att se och vidröra, hur skall ni då kunna
betrakta och teckna några inbillade
änglavingar, som ni icke kan se? Känn först
detta lif utan att förneka det andra, men
var fullkomligt säker på att den plats, där
ni nu är, angår er. Framför allt försök
icke under form af mysticism eller
idealism att undervisa naturen eller förbättra
Guds verk.»
Den snedvridna realismen inom
konsten har Ruskin många och stränga ord
för att demaskera. I stället för att måla
naturen, målar den allt det afskyvärdaste
som mänsklig fabrikation åstadkommit:
fabriker, trottoarer, lokomotiv, åkardroskor,
bicyc.lar, värdshus och järnvägsbankar -—
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
