Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - John Ruskin. Af Frigga Carlberg. Med 5 bilder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
188
de moderna sofismerna, blottat fåfängan,
som glömmer naturen för konsten och
konsten för sig själf, i stället för tvärtom.
Ruskin har velat visa, att tekniken icke är
nog, utan att för åstadkommande af
mästerverk fordras äfven en viss moralisk kvalitet.
Han har påpekat, att vetenskapen förslår
icke utan samvete eller handens färdighet
utan hjärtats enkelhet. Det som fattas vår
tids konstnärer är hvarken teknik, talang
eller geni, utan — ödmjukhet.
Ödmjukheten, som icke söker någon bullrande
framgång utan nöjer sig med det
långsamma, tysta arbetet, som erkänner och
gläder sig åt allas del i sträfvan till det
gemensamma målet.
Ruskins inflytande på Englands
konstnärer har varit af stor betydelse. Det var
de mest entusiastiska bland hans lärjungar
— Millais, Holman Hunt, Rosetti m. fl.
— som år 1848 stiftade det s. k.
prera-faelitiska brödraskapet. Denna skola —
om den, dogmfri som den är, kan kallas
så ■—- har i sin tur gifvit upphof till den
högt uppdrifna konstindustri, hvilken —
representerad af sådana namn som
Burne-Jones, William Morris och Walter Crane
— nu med England till utgångspunkt håller
sitt segrande intåg i världens alla
kulturländer. Där förtjänst verkligen spårats,
har mästarens uppmuntran aldrig fattats.
Hans största fel har kanske varit hans
stora skonsamhet. Collingwood berättar,
att Ruskin, då han ibland nödgats litet
strängt kritisera någon målare, som han
personligen värderade, i ett privatbref till
denne uttryckt sin ledsnad och sitt hopp
»att detta icke skall störa vår vänskap».
Hvilket en gång ådrog honom följande svar
från en konstnär: »Käre Ruskin, härnäst
jag träffar er, skall jag slå ihjäl er, men
jag hoppas det icke skall störa vår
vänskap.»
Hans ord i tal och skrift ha tvungit
hans landsmän att öppna ögonen för god
konst, och hans storartade frikostighet i
fråga om att gynna skapandet af konstverk
har framkallat flere efterföljare. Då han
1869 kallades till Oxford som professor i
skön konst, inrättade han en ritskola med
en rikhaltig samling originaltaflor från
Tintoretto till Burne Jones. 1872
organiserade han detta museum och skänkte
universitetet 125,000 fr. för att underhålla
skolan och aflöna lärare. I tretton år ledde
han undervisningen, tills han, då hans lärda
kolleger införde vivisektionen, i vredesmod
lämnade skolan. Men denna består och
bildar ännu Englands artistiska centrum.
Samtidigt med grundläggandet af
ofvannämnda inrättning stiftade Ruskin det
kom-munistisk-kooperativa samfundet St. Georges
Guild i syfte att befria Englands arbetare
från »maskinernas vanhelgande tyranni».
Är det många som ogilla Ruskin
såsom konstkritiker, är det nog ännu flere
som misstycka hans socialreformatoriska
sträfvanden och håna dem som opraktiska.
Hvilket de naturligtvis äfven äro. Det är
alltid opraktiskt att strida mot
öfvermakten, och att mot penningintresset sätta upp
skönhetssträfvan och sanningskärlek kan
endast falla en fantast in. — Det dröjde
icke många år, innan Ruskins fädernearf,
de fem millionerna, var förbrukadt. Men
i Westmorelands pittoreska dalar välsignas
den varmhjärtade välgöraren af
befolkningen i prydliga hem, där den vid den ur
glömskans djup uppgräfda spinnrocken
tillverkar sitt eftersökta »homespun».
Arbetarebostäder, skolor, bibliotek — alla
afgiftsfria — vittna om, att Ruskin alltid
låter sina idéer följas af handling. Han
drömmer om att den dag en gång skall randas,
då rättvisans tempel skall vara grundadt
på jorden och inga andra olyckliga skola
finnas än de sjuka och inga andra
sysslolösa än de döda.
En af Ruskins föreläsningar skildras af
en åhörare på följande sätt: Salen är
öfver-full långt före den utsatta tiden. Alla vrår,
fönsterbräden och hyllor äro upptagna af
studerande, som för att lyssna till den
afhållne läraren hafva lämnat andra studier,
måltider, ja till och med cricketplanen.
Damernas antal är lika stort, amerikanskor
ha passerat Atlanten för att höra »den
eteriske Ruskin», som Carlyle kallar honom.
Då mästaren visar sig, hurrar hela Oxford.
De som aldrig sett honom förr höja sig
på tåspetsarna och se en högväxt, mager
man, följd af en skara lärjungar som en
ateniensisk filosof. Håret, långt och
fylligt, är blondt, ögonen äro klart blå,
skiftande som hafsvågor, munnen fin, ironisk,
känslig likt bågen, som kastar pilen, hyn
frisk, ögonbrynen markerade. Det är
utseendet af en kämpe och en entusiast.
Han hälsar lätt och ceremoniöst, utbyter
tecken med några af sina biträdande vän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
