Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 / 198 (1892-1951) Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Erik XIV och drottning Elisabet af England. Af I. Kreüger. Med 14 bilder - I

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

förbunden med landets inre och yttre politik
som Elisabets. Det engelska folket var
vid hennes tronbestigning deladt i två
stora partier, ett protestantiskt och ett
katolskt. Protestanterna önskade, att hon
måtte förmäla sig, särskildt af den
anledning, att, om Elisabet aflede utan barn,
Maria Stuart, Skotlands högkatolska drottning,
som nu var närmaste arfvinge till
Englands krona, skulle komma att bära
densamma efter Elisabet. Katolikernas
önskan var äfven, att Elisabet skulle träda
i äktenskap, dock med den förutsättning
att det blefve med en deras religionsförvandt.
Den allmänna meningen var,
att den blifvande gemålen skulle vara
hellre en engelsman än en utländsk
furste.

FILIP II. KOPPARSTICK AF HIERONYMUS WIERX.

Oberäknadt Erik var Filip II den
förste som nu sökte giftermål med Elisabet.
För att bibehålla sin hittillsvarande
maktställning, beslöt han att i
stället för Emanuel af Savoyen själf
begära Elisabets hand och sände i sådant
ändamål — med förbigående af sin minister
i England, Feria — den sluge Quarra,
biskop af Aquila, till Elisabets hof. Men
Elisabet hade beslutat att blifva en
populär drottning; och hon visste, att
allmänna meningen hos det rådande
protestantiska partiet var, att hon skulle
taga en protestant, helst en engelsman,
till gemål, äfvenså att Filip var mycket
hatad, hvartill kom Filips fordran, att
hon skulle både öfvergå till katolska
läran och hos påfven söka erkännande af
sin äkta börd, ty Henrik VIII:s skilsmässa
från Katarina af Arragonien var
i katolikernas ögon något, som måste
betraktas såsom ogjordt. Genom bifall
till Filips frieri skulle Elisabet ej
allenast själf erkänt sig såsom bastard och
usurpant utan ock faktiskt gått förlustig
af England. Allt detta tänkte Elisabet,
men hon svarade, att, ehuru hon var högt
smickrad af Filips anbud och för honom
hade stor beundran, kunde hon ej blifva
hans gemål, därför att hon städse ville
blifva jungfru, ett skäl som hon många
gånger nyttjade vid liknande tillfällen,
sannolikt denna gång ej af koketteri utan
för att komma ifrån en svår belägenhet.

Allmänna meningen i England var,
såsom sagdt är, att Elisabet skulle gifta
sig med en engelsman. Såsom hennes
blifvande gemål och vid denna tid
gunstling utpekades af ryktet earlen af
Arundal, en man med stort anseende men
något fåfäng samt redan hunnen till en
mogen ålder och fader till två gifta
döttrar, hertiginnan af Norfolk och lady
Lumley. Från Flandern, där han i ett
slags landsflykt tillbragt flere år, hade
han kommit till London på samma fartyg
som Quarra. Nu blef han drottningens
Lord Steward, förde ett mycket lysande
lefnadssätt och var nära att ruinera sig.
Men Elisabet ville ej blifva stjufmor åt
två gifta damer. Förhållandet var slut

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>