Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En okänd. Siluett af Victor Hugo Wickström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN OKÄND.
Siluett af VICTOR HUGO WICKSTROM.
EN höstkväll år 1461 satt biskopen
af Angers Etienne de Langeais
i sitt bibliotek.
Yngre son af en af landets äldsta
familjer, hade han med motvilja ägnat
sig åt det andliga ståndet. Visserligen
hade krigets dater aldrig haft någon
lockelse för honom, men dess mer ett
för-finadt lifs alla njutningar. Trots sin
prästerliga ställning hade han också förstått
att medels litterära arbeten af skilda slag
göra tillvaron dräglig.
För tillfället voro hans drag, som buro
en gammal ras’ befallande prägel,
hvilken ingalunda mildrats af hans
prelaten-siska värdighet, ovanligt upplifvade.
Midt emot honom vid det stora
ekbordet, belamradt med handskrifna böcker,
sirligt präntade pergament och praktfullt
illuminerade legender, satt hans frände,
vicomte Jean d’Oudon, en af sin tids
mest finbildade ädlingar, och lyssnade
uppmärksamt till hans ord.
—■ Du skall genast få höra, hvilken
lycklig idé jag fått, fortsatte biskopen
det nyss började samtalet. Som du vet,
har jag under senare tiden sysslat med
öfversättningen af André le Chapelains
beundransvärda arbete »De arte
amato-ria et reprobatione amoris», hvilket
beredt mig ett stort nöje, Särskildt minnes
du nog det fängslande kapitlet i verkets
andra bok »De amoris variis judiciis»,
hvilket jag för någon tid sedan uppläste
för dig.
— Ja, det var obeskrifligt vackert,
bekräftade hans frände, hvilken själf var
mycket hemmastadd i sitt lands litterära
skattkamrar.
— Nå väl, fortsatte prelaten, när jag
afslutat detta arbete, sökte jag efter ett
annat. Vid mina år förlora de sinnliga
njutningarna sin lockelse, och då min
prästerliga tjänst ger mig mycket otium,
måste jag uppsöka ett nytt föremål för
min verksamhetsdrift. Då får jag en
vacker dag besök af Guillaume
Coquil-lart. . .
—- Hvad säger du, den store
skalden? Har han varit här i Angers utan
att jag fått träffa honom, afbröt
d’Oudon med synbart missnöje.
-—- Han beklagade mycket, att han ej
fick sammanträffa med dig, men han
vistades här endast en dag på
genomresa från Blois, där han gästat vår
nådige herre Charles d’Orléans, öfver
hvilkens vittra hof han en tid spridt sin glans,
och skulle nu skyndsammast begifva sig
till Nantes. Han kom för öfrigt samma
dag som du reste till Azay för att gästa
din herr svåger.
— Hvilken otur, mumlade d’Oudon.
— Emellertid spisade han middag
hos mig och utvecklade därunder sitt
snilles hela rikedom. Hvilken finhet!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
