Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En okänd. Siluett af Victor Hugo Wickström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en okänd.
223
Hvilket behag! Hvilken sällspord
tjusningsförmåga! Han läste upp för mig
långa stycken ur en balladcykel, som han
nyligen afslutat, ett under af verskonst
och vetande.
— Du anhöll väl om att få en
afskrift däraf?
— Naturligtvis! Då jag fått den, skall
jag ej glömma dig!
— Hjärtligt tack, log d’Oudon. Min
sekreterare skall få lägga allt annat
arbete åt sidan för att renskrifva den samt
sedan utan uppskof återlämna den åt dig.
— Efter middagen, fortsatte
biskopen, medan hans förnäma drag
upplystes af högst behagliga erinringar, satte
vi oss i klosterträdgården. Då vårt
lifliga samtal för en kort stund afstannade,
råkade han se, att jag förlorat mitt ena
skospänne och, kan du tänka dig, vips
hade han färdig en den mest lekande
rondel, flödande af äkta gallisk esprit.
En stund därefter bröt jag händelsevis
en halfvissnad blomma, och knappt hade
jag låtit den falla till marken, förrän han
uppvaktade mig med en improviserad
virelai, utbroderad med de mest
öfverraskande vändningar.
— En underbar man, inföll nu
d’Oudon.
— När han lämnat mig, försjönk
jag i djupa tankar. Ett beslut sökte
arbeta sig fram, men det dröjde länge,
innan det fick en klar form. Kan du
gissa hvilket, frågade han och vände
sig belt tvärt till sin frände.
— Omöjligt, svarade denne.
Samvaron med en sådan stor ande som
Guillaume Coquillart måste naturligtvis gifva
upphof till en här af tankar.
— Jo, jag fattade det beslutet att
samla alla dessa snillens verk, hvilka,
lefvande i våra dagar, tjusa med sina
lyriska sånger — jag måste själffallet
begränsa min uppgift — angifva deras
hufvudegenskaper, grunden till deras trol-
ska inflytande, arten af deras smidiga
versbygnad, skiftningarna i deras
stämningar, rikedomen af de besjungna
föremålen — en färgrik blomsterkrans, som,
sedan dess upphofsman gått bort, under
kommande sekel skall väcka otaliga
släktens beundran likasom nu samtidens.
— En i sanning stor och skön
uppgift, bekräftande d’Oudon med beundran.
En uppgift, som just passar dig.
— Icke sant? En stor och skön
uppgift! Under senare tiden har jag mycket
tänkt på detta företag. Vill du höra,
huru jag ämnar ordna det hela, fortsatte
prelaten, hvilkens ögon lyste af intresse
för spörsmålet.
— Det skall blifva mig ett
synnerligen stort nöje, svarade d’Oudon med en
liflighet, som icke alls var spelad.
— Jag har fått en mycket lämplig
inledning, en hyllning till vår nådige
herre Charles d’Orléans. Du minns,
hvilken sorg det väckte, när för tre år
sedan Alain Chartier, vår vältalighets
fader, denne Seneca och Dante på en gång,
gick hädan. Du minns också, att man
då återupplifvade minnet af en
tilldragelse, som innefattar den finaste hyllning
börden någonsin gifvit snillet, nämligen
den, då dauphins gemål, Margareta af
Skotland, som vid ett tillfälle fann Alain
Chartier sofvande i en af slottets salar,
tryckte en kyss på hans läppar, hvarpå
hon sade till de höga herrarna i sitt följe:
»Det är icke åt mannen jag gaf denna
kyss, utan det är åt den dyra mun, hvarur
så många kvicka ord och dygdfulla
sentenser flödat».
— Utmärkt, instämde d’Oudon.
— I förordet till mitt arbete skall
jag framställa vår glorvyrdigste furste
såsom den hvilken i likhet med
Margareta af Skotland förstår att värdera och
uppmuntra vårt lands skalder.
— Och hvilka har du tänkt taga
med i denna blomstersamling?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
