Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Karl August Tavaststjerna. Af Arvid Mörne. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 7
samma under de femton åren icke så
synnerligt utvidgats eller inskränkts.
Interiörerna i »För morgonbris» intaga visserligen
en framskjuten plats, medan skalden i sin
senare diktning alltmer öfvergifvit denna
genre. Några dikter i den riktning man
gemenligen plägar kalla fosterländsk
tillkomma i »Dikter i väntan». Men
igrunden har Tavaststjerna, om vi frånse
interiörerna, i hvilka främst hans smidiga
formgif-ningstalang fann ett tacksamt stoff och elär
ju en direkt påverkan af andra skalder
kunde påvisas, från första början lagt i
dagen den begåfning, som, sedermera
utvecklad och fördjupad, skapat - Dikter , och
Laureatus». Det var jaglyrik i ordets mest
exklusiva mening, »För morgonbris» bjöd
på. Under den långa period, då
Tavaststjerna, ägnande sig ät roman- och
novelldiktning, sökte nya områden för sitt
författareskap, sprudlade detta lyrikens första
källsprång ur enskilda sånger i Nya vers»
och Dikter i väntan», för att slutligen i
Friseglarens sånger sprängas fram med
förnyad kraft under trycket af den stora
ensamhetskänsla, som med tiden alltmer
vunnit terräng i skaldens sinne. Hafvet i
novemberskymning och novemberstorm
brusar om friseglarsångerna.
Tavaststjerna har besjungit detta samma
höstgrå haf förr, men först nu har det
tagit honom fullt och helt i sitt våld. Nu
har han seglat in i den svartblå rymden,
mot hvilken han styrde för morgonbris.
Den första periodens än käcka, än veka,
än skeptiska lyrik ligger långt bakom
honom. Och det febrila arbetet att forma
samtidens fysionomier i romanens och
scenens gestalter, hvilket aldrig helt
lyckades, emedan Tavaststjerna icke hann
utbilda det sinne för konturen, den förmåga att
i några drag tvinga de individuela
egenheterna att framspringa, hvarförutan en
romandiktning och novellistik sådan som hans
knappast kunde hålla sig uppe i längden,
— detta arbete har han lämnat bakom sig
som en halfgjord men ingalunda som en
värdelös gärning. Tavaststjerna var själf
individualist i så hög grad, att han hade svårt att
individualisera andra. Men det är att
märka, att man, beträffande hans novellistik,
kan iakttaga en utveckling af hans
karak-terstecknande talang, som pekar framåt mot
ett mästerskap, hvilket han icke fick tid
att uppnå. Redan Impressionisten» och
än mer »Kapten Törnberg», »En julotta i
barkbrödets Finland» och »Sångarlön»
styrka mitt påstående. Och några drag i
»Laureatus», till hvilka jag snart skall komma,
låta oss ana, hvad Tavaststjerna kunde ha
blifvit äfven utom det område, som från
början var hans.
I.åt oss återvända dit!
Tavaststj ernås största stunder som skald
voro de, då han var mest allena. I den
stämning, som tagit sitt mest tragiska och
mest inspirerade uttryck i »Hemåt i
höstregn», har »Indiansommarens» skald
mognat. I »Hemåt i höstregn sjunker hans
farkost djupt ned i en vågdal, medan
stänket yr öfver däck och kajuta och
duggregnet sveper de svarta, svallande vidderna:
I inledningsdikten till »Laureatus har
luften klarnat. Nu är det öknens klara rymd
och ändlösa tystnad som sluter sig om
hans ensamhet. Det finnes något af den
heiden stamska ökenstorheten — Den man
som haft öknen till hufvudgärd och suttit
i grubblarnes tigande värld, han längtar och
längtar tillbaka , något af det ändlösa
perspektivet i »Jairi dotter , något af
»Pilgrimens julsång» också i de mäktiga,
svindlande strofer, som bilda» Laureatus’»
kungaepilog. Men för visso är Tavaststjernas
sista skapelse i eminent grad hans egen.
Den är det i så mycket högre mening,
som han i »Indiansommaren» bragt fram i
solljuset de gängna årens sådd, de rika
utvecklingsmöjligheter, hvilka lågo förborgade
i hans första »L’nga tankar» och »Unga
känslor» och hvilka »Dikter i väntan icke
förmått tillgodogöra sig. Dikterna af 1896
stå utan tvifvel i nivå med
Indiansommaren». Men hade denna icke kommit,
hur annorlunda tedde sig icke då det
minne skalden lämnat efter sig!
Det fanns i Tavaststjernas lynne en
kontrast mellan lidelsefullt trots och gränslös
hängifvenhet, som ständigt röjer sig i hans
diktning. Denna vore oss icke mindre kär,
om dess sista toner hade tolkat friseglarens
trots och ensamhet. Men den blef genom
»Indiansommaren» så mycket mer än den
varit, emedan först nu Tavaststjernas
mångskiftande personlighet bragtes till mognad,
på samma gång som hans lyriska form
nådde sin fulländning.
Vältaligare kan den känsla, som skälfver
i »Indiansommarens» strofer, icke. tolkas
än genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
