Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Femte häftet
- Karl August Tavaststjerna. Af Arvid Mörne. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
ARVID MÖRNE.
VÅRREGN.
Jag vet, du måste le åt mina tårar,
som tränga fram när lyckan blidast ler.
Ser du, det knoppas aldrig några vårar,
om icke hjärtat nederbörden ger.
Den torra marken fordrar något mer
än idel solsken, idel varma kårar.
Det första regnet, vet du, det bedårar!
Och efter regnet är det undret sker.
Det stora undret, då vi båda vakna
och veckla skära hjärtblad upp ur smuts,
då Puck går kring och spelar sina puts,
då längtan ändtligen hör upp att sakna,
då lifvets hemligheter, heligt nakna,
ej äro djäfvul’ns konster utan Guds.
och . RESUMÉ:
Dock, — Herren gaf och Herren tog, Diana,
välsignad vare Herren nu igen!
Jag åter sjunker lugnt i mitt Nirvana.
Men låt mig tro i mina minnen än,
att jag kan flyga högt som vårens trana,
och flyga högt med likar såsom den!»
*
Det vore lönlöst att söka utforska, till
hvilka höjder Tavaststjernas diktning än hade
kunnat svinga sig. Det finns i »Laureatus»,
vid sidan af den lyrik Tavaststjerna danat
ut ur sitt eget väsen, märkliga ansatser till
en annan lyrik, hvilken, i motsats till det
mesta och framför allt i motsats till det
bästa han tidigare diktat, söker sitt föremål
utom honom själf. Dessa ansatser
framträda i Fru April-episoden och i många
af sonetterna. Men främst är det en liten
karaktersteckning på några rader jag
åsyftar. Den är gjord med ett mästerskap,
som kommer en att tänka på Lionardos
»La Joconde», hvilken den liknar, ehuru
stämningen i Tavaststjernas dikt har en
vekare, ömmare grundton:
»Din lögn är så vacker, din lögn är så fin,
din lögn den är pärlan, som kastas för svin,
din lögn är af skälfvande fibrer väfd,
din lögn är en snyftning, till hälften kväfd,
din lögn är ditt hjärtas tystaste gråt,
din lögn är en lögn att bli salig åt,
din lögn är den vackraste sanning du sagt,
— Gud signe den heliga lögnens makt!*
Att i en totalbild samla de spridda
dragen af Karl August Tavaststjernas diktar-
fysionomi vore lika svårt som att
karaktärisera hafvet, där hans sånger föddes. I
hans skaplynne röja sig ständigt motsatser
mellan skepticism och hänförelse, mellan
stingande bitterhet och hängifven ömhet,
mellan ensamhetsdraget och den förtegna
förtroligheten. Han säger om sig själf i en
tillägnan till tysta vänner: »Jag vet ej om
du tror, att jag ibland smält ned som vax
och stelnat långsamt sedan».
Ju högre brottsjön mellan dessa
motsatta impulser går, dess starkare förnimmer
man i Tavaststjernas diktning en längtan
efter lugn och blanka vidder. Slutligen
har
»drömmen om tallen, som knotig sig kröker
öfver ett näste, där gudungen söker
makan och lyckan bland nålar af barr,»
vidgat sig ut i »Indiansommarens»
solfyll-da perspektiv, och ekan har stött i land vid
skuggornas ö i våren. Man förnimmer i
»Indiansommaren: doftenafen : jardinsecret»
som spirat och blommat i en vrå af
skaldens väsen, där stormarna aldrig härjat.
Men »Indiansommaren» är en lofsång öfver
en fjäril-lycka, som »Laureatus» icke kan,
icke far hålla kvar. Friseglarens höstliga
haf brusar och suckar rundt om »denna
värld, fylld af kyss och tjusning» :
»Jag har stått och stirrat andlöst
årslångt efter gröna kuster,
jag har tappat märg och muster.
— ensamhetens haf är landlöst.
Som en gubbe småler tandlöst,
ler jag själf åt illusioner,
men jag lyss till vackra toner,
lyss, till dess jag stupar handlöst.
Den lilla stämningsnovellen Bylgja af
Jonas Lie skildrar kanske bäst Karl August
Tavaststjernas diktarsaga. Den
skeppsbrutne ynglingen, som stannade kvar i
bygden, där han kastats i land, lät fånga sig
af sommaren i skog och på äng och af höstens
brokiga löfprakt. Men han tröttnade icke
att speja mot den yttersta randen mellan
haf och himmel. I djupet af hans lynne
glödde Bylgjas stora lidelse.
Där bodde en »Uro, som var navnløs
og havnlos og kjærere end al Lyst i
Livet». — — »Og han søgte ud fra
Menneskene paa Havsens ensomme Veje, hvor
Kjølen ikke sætter Spor.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0262.html
