- Project Runeberg -  Ord och Bild / Sjunde årgången. 1898 /
236

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hilma Angered-Strandberg. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

2 x6 HELLEN LINDGREN.

för kan Mac Loughlin troligen med sanning
säga, att européerna berömma sig af mycket
i förhållande till amerikanerna, men ett,
säger han, är amerikanens storhet, som ingen
skall kunna fråntaga honom, hans
»kungliga rasmärke»: han är icke afundsjuk, och
därvid tillägger han några ord om den
skandalösa vanan i Europa att stå i vägen
för hvarandra och att icke låta hvar man
have iiis chancc. Det är verkligen en
demokratisk frihetsluft här, som europén både
berusas af och hisnar vid.

Lycka till, herr Hultman, säger Mac Loughlin,
ni förtjänar det, ni är en ärlig man, men ni är för
ängslig, ni ska inte bry er så mycket om lifvet —
visa er indifferent — det är då lifvet kommer till
er. Mät aldrig era krafter — goodness —
misslyckas eller lyckas, hvad är skillnaden? Lyckan
ligger i ett godt humör — — —

Här i Sverige blir det ju så helt och
hållet olika mot detta »lycka till» och skaka
hand i den amerikanska arbetsstaten. Här
är allt så kringgärdadt af respekt och
vördnad för föräldrar, släktingar och
släktingars släktingar med släkttradition och
examensfordringar, att experimenterandet med
olika lefnadsyrken är nästan omöjligt, och
all förtjänst på egen hand, när den icke
är understödd af dessa höga auktoriteter,
har’ små utsikter. Men följden af detta
patriarkaliska tvång blir också, jämte många
mindre tilltalande sidor i vårt samhällslif,
den lyckliga, att bredvid talrika exempel
på befordran utan förtjänst blott till följd
af namn och rekommendation, tack vare
släktskaps- och samhörighetskänslan, äfven
den goda patriarkaliska seden fått fotfäste,
att här ej så lätt »allt kan hända», att folk
t. ex. ej lätt hotas af hungersdöden.
Författarinnan har i en stund af misshumör i allt
annat än vackra färger framställt sina
landsmän vid en amerikansk middagsbjudning, hur
de pösa af punschfrodig belåtenhet, hur de
taga damerna om lifvet vid änkleken, och
huru slutligen en af dem vid hemfärden på
kvällen med näsvis förtrolighet lägger sin
hand på en amerikansk dams knä. Då stiger
amerikanskan ur vagnen och svenskan
följer henne, och den senare får höra
amerikanskan predika upphöjd amerikansk moral.
Men om dennas öfverlägsenhet öfver den
svenska hafva vi verkligen våra tvifvel. Vi
veta snarare, att de äkta yankees taga sina
laster lika affärsmässigt som sin affärsmoral,
och om detta är en dygd — låt dem behålla
den. Låt dem behålla bruket att taga sina

supar och whiskyblandningar stående vid
disken, och låt gärna den amerikanska
kvinnan berömma sig af att ej tillåta, att det
finns en droppe spirituosa i hennes hus —
låt dem behålla också andra ovanor af vida
fulare slag, som vid en jämförelse mellan
de bägge folkens skuggsidor torde låta
vågen luta snarare till vår fördel än till
deras. Svenskan hade kanske kunnat
upplysa amerikanskan därom, att en
amerikanska icke behöfde lämna en vagn, därför
att en svensk herre af bättre familj sitter
i den, och att hans uppsluppenhet, om
den också uttryckte sig öfveriladt,
måhända var af det slag, som hon ibland
skulle tillönska sina amerikanska, af
affärstankar upptagna och jäktade män eller
fästmän.

Författarinnan har i samtalet med Mac
Loughlin visat sin konst i att upptäcka
Amerikas styrka, hon visar i Louises
samtal med Mrs Bryan sin konst att
genomskåda dess oförstående af all art-skillnad
mellan intellektuelt arbete och
kroppsarbete. Louise har jämte sin man
inackorderat sig i ett familjehotell, där man äter
bra och där eleganta amerikanskor helt
gladt se ned på tillvaron, medan deras män
äta sina mål och sedan försvinna. En
ytterst elegant ung fru, Mrs Bryan, ber fru
Louise Hultman in till sig, och fru Louise
vågar sig då fram med frågan, hvad det
egentligen är för folk, som bor här i huset.
Amerikanskan slår upp sina stora, vackra
ögon i obeskriflig förvåning: »Hyggligt folk
naturligtvis». — Men Louise frågar blygt
vidgre: »Hvilken klass?. »Hvilken klass
— om de äro rika, menar ni? Inte bor
rikt folk så här. Ack> huru jublande glad
blir icke Louise, att det är omöjligt att
här ens bli förstådd, när man talar om
klasskillnad annat än på grund af
förmögenhet, hvilket hon identifierar med
arbetsförtjänst, och arbetsförtjänst tyder hon
lika med det förtjänstfulla arbetets
idoghets-vinst, och på detta sätt har hon i en
handvändning idealiserat upp ett
mönstersamhälle. • Amerikanskan begriper ingenting af
hennes inre jubel öfver storheten i detta
perspektiv, en absolut likställdhet i socialt
anseende och ställning mellan
kroppsarbetaren och den hos oss så kallade
öfver-klassmänniskan, och svenskan kommer nu
med sin sista stora undrande fråga,
hvarvid medaljens frånsida blottas på detta

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Feb 1 17:08:13 2024 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1898/0270.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free