Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hilma Angered-Strandberg. Af Hellen Lindgren. Med 1 bild
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HILMA ANEGRED-STRANDBERG.
237
lefvande och drastiska sätt, som är
författarinnans hemlighet.
»Säg mig, äro ni alla arbetare f s
»Arbetare, visst äro våra män arbetare — bland
oss finns ingen rik. En är grönsakshandlande, en
maskinist, en vagnmakare, en läkare, en journalist.:
Och när nu fru Louise vill höra sig
för, om hon gör alls ingen skillnad mellan
kroppsarbetaren och t. ex. en läkare eller
en journalist, förklarar mrs Bryan, att
kroppsarbetaren visserligen erfar obehaget af att
smeta ner sig, men att det finns praktiska
anstalter för att tvätta bort detta obehag,
vidare att den läkare, hon talade om, och
journalisten också, förtjäna mycket litet och
att det är » ingenting med dem >. Det är
bara ynkedom — journalisten särskildt —
på sin höjd göra de 12 eller 15 dollars i
veckan. Så småningom börjar Louise att
erfara en känsla af själens hemlöshet, en
gränslös tomhet. »När de skratta, förstår
hon ej hvarför, när de glädjas, finner hon
det tomt, hvad de lefvat sig till, är för
henne ointressant barnverk. > Och hvari
ligger då olikheten? Det är svårt att
komma världslighetens kännetecken in på
lifvet eller att tyda den brist, som utgör
skuggan i allt fjärilslif, hur solskensmättadt
det än kan vara, men motsatsen mellan
dessa båda element, så att säga elden och
vattnet i allt sällskapligt samlif, elden, som
vill brinna, lysa och ibland förtära, vattnet,
som bara vill flyta, bubbla och glänsa,
har författarinnan pekat på, när hon säger:
»Louise försöker som en skolflicka att säga
något om staden, kvällen, det stora landet, hon kan
aldrig låta bli att jäkta efter tanken bakom tingen,
de bry sig endast om själfva tingen, och hennes
syn sväfvar likt ett dimmigt något ut i rymden och
fördunstar bredvid deras ord, som man kan taga
på, se slut och gräns på.»
Ett lif med andligt fotfäste och därmed
också svingkraft och ett lif utan sådant kan
knappast vältaligare än här ställas i motsats
mot hvarandra. Med poetisk kraft framställes
i slutet af boken i den ljusdunkelt
färgmätta-de målningen af Filadelfia i världsstadsprakt,
i lugn karnevalstämning en ännu djupare
skillnad mellan det germaniska lvnnet och
det amerikanska, som visar amerikanen som
den lugne, oss som de oroliga, alldeles i
motsats möt hvad man eljes plägar säga.
Fängslade af den grandiosa synen af dessa
folkmassor, hvilka njuta ett slags arkadiskt
stor-stadslif utan alkohol som stimulans, för
hvilka stunden är nog, och som tyckas ha
löst Faustproblemet att verkligen vilja säga
till ögonblicket: stanna — fängslade, ja,
tjusade af synen af detta folk i
helgdagsstämning vandra våra emigranter af och an,
lyckliga af sagostämningen men på samma
gång kännande sig oåterkalleligt skilda från
denna hvilans festglans efter slutad
arbetsdag och vetande, att dc alltid blott kunna
känna sig som flyttfåglar med denna
Sehn-sucht, som skalden beskrifver, när han
talar om. att / där du ej är, din lycka finns».
Deras yttre lif blir också en sådan
rastlöshet, än i Newyork, än i Chicago, än i
Filadelfia o. s. v. Han får än taga tjänst
som helgonmålare, än som fönsterdekoratör,
ja, till och med som grofarbetare i ett
järnbruk, där Louise får skura golf och
uppbära ovett af faster Ulla, en rent svensk,
ypperligt tecknad bondkvinnetyp. Det finns
vissa olyckor och en viss förnedring som äro
nästan kväljande, och här har
författarinnan med Zolaisk hänsynslöshet låtit oss
bevittna den berättigade stolthetens
afstraff-ning af ett råbarkadt öde, något som
liknar den pina vi känna, när en rå
informator piskar en nervös, intelligent och
bräcklig pojke. Nu far man också en sådan
träffande teckning af olyckans cynism och
modlöshetens raseri som denna om Louise:
»Men på det liela kände hon ingen sorg,
snarare en viss föraktfull likgiltighet. Hon följde sina
nycker med en frihet, som hade något lockande
med sig. Ilon hade börjat förlora smaken för allt,
som ville lägga en tygel på hennes infall och
begär. och civilisationen var otvifvelaktigt en tygel.
Ibland kunde hon gå och tiga i flera dagar, det
pinade Töre, men hon förmådde icke göra något
vid det. Så, med ens, lättade det i bröstet, och
fåordigheten efterträddes af en lösmynthet, som
blottade hennes kaotiska inre för dessa oförstående
människor. »
Ingen ser kanske lifvet fullt opartiskt,
förr än i dödsstunden eller när döden
gläntar på dörren. För både Louise och
Hultman kommer denna dödsstund under de
gräsliga hungerdagar i Chicago, som följde
efter utställningen. Man blir förvånad,
hvilken psykologisk lyrisk iakttagelse
författarinnan gömmer på, när man läser dessa
skälfvande sidor. Hon har förut varit
alltför mycket fördjupad i det nya landets
figurrikedom, för upptagen af klassmotsatser,
landmotsatser, folkmotsatser för att
fördjupa karaktersskildringen. Men när döden
nalkas, kommer det till slutuppgörelsen
mellan Louise och Hultman. Han, som aldrig
kunnat tala förr, han kan det nu, och"
författarinnan har gett oss en bit äkta män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
