Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Grafskriften. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
258
selma lagerlöf.
På de flesta grafvar stå små järnkors,
vid hvilka hänga tunna, små hjärtan, som
det är vindens sak att sätta i rörelse.
De äro alla öfversnöade nu. Dessa små
järnhjärtan kunna ej mer pingla fram
sina vemodsfulla visor om saknad och sorg.
Folk, som varit i städerna på arbete,
ha tagit med sig hem till sina döda
sorgkransar med blommor af pärlor och blad
af järnbleck, och dessa äro så aktade,
att de ligga på grafvarne i små glaslådor.
Men nu äro de gömda och begrafna
under snön. Nu är den graf, som bär en
sådan prydnad, ej förmer än någon annan.
Ett par af snöbärsbuskarna och
syrenhäckarna sticka upp öfver snötäcket,
men de flesta äro dolda. De glesa
kvistar, som sticka upp öfver snön, äro
fruktansvärdt lika hvarandra. De kunna ej
lämna mycken ledning åt den, som
söker att finna sig till rätta på kyrkogården.
Gamla gummor, som ha för sed att hvarje
söndag gå och kasta en blick på sin
graf, komma nu ej längre för snöns skull
än ett stycke framåt hufvudgången. Där
blifva de stående och försöka gissa ut
hvar »grafven» kan ligga. Ar det vid
den busken eller vid den? Och de börja
längta efter snösmältningen. Det är som
om den de sörjde kommit så orimligt
långt bort från dem, då de ej mer se
stället, där han är nedmyllad.
Det finnes också ett par stora stenar
och kors, som skjuta upp öfver snön.
Men de äro så få. Och snön hänger
öfver dem, så att man kan ej skilja den
ene från den andre.
En enda väg finnes banad på
kyrkogården. Den går utefter hufvudgången
fram till ett litet bårhus. Skall någon
begrafvas, så bäres kistan in i bårhuset,
och där håller prästen liktalet och
förrättar jordfästningen. Det är ingen tanke
pä att kistan kan komma ned i jorden,
så länge som denna vinter varar. Den
får stå kvar i bårhuset, tills Gud sänder
tö och jorden åter blir bearbetlig för
hacka och spade.
just medan vintern är på sitt
strängaste humör och kyrkogården alldeles
otillgänglig, dör ett barn hos brukspatron
Sander på Lerums bruk.
Det är ett stort bruk Lerum, och
brukspatron Sander är en mäktig man.
Han har helt nyligen lagat i ordning åt
sig en familjegraf på kyrkogården. Man
kommer nog ihåg den, fastän den nu är
gömd under snön. Den är omgifven med
en kant af huggen sten och en tjock
järnkedja; midt på grafven står ett
granitblock, som uppbär namnet. Där står
det enda ordet Sander inristadt med stora
bokstäfver, som lysa öfver hela
kyrkogården.
Men då nu barnet är dödt och det
blir tal om begrafningen, säger
brukspatronen till sin hustru:
»Jag vill inte, att det där barnet skall
i min graf».
Med ens ser man dem för sig. Där
är matsalen på Lerum, och där sitter
brukspatronen vid frukostbordet, äter
ensam, som han brukar. Hans hustru Ebba
Sander sitter i gungstolen vid fönstret,
där hon har utsikten öfver de
björkbevuxna holmarna.
Hon har suttit och gråtit, men då
mannen säger detta, blifva hennes ögon
med ens alldeles torra. Hela den lilla
gestalten drar ihop sig af skräck, hon
börjar skälfva, som om hon kände en
stark köld.
»Hvad säger du, hvad säger du?»
frågar hon. Och hon talar, som dä man
huttrar af köld.
»Det bär mig emot», säger
brukspatronen. »Far och mor ligga där, och
det står Sander på stenen. Jag vill ej,
att det där barnet skall ligga där.»
»Ah så, detta har du funderat ut»,
säger hon alltjämt rysande. »Jag visste
väl, att du en gång skulle hämnas.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
