Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Grafskriften. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GRAFSKRIFTEN.
259
Han kastar ifrån sig servetten, reser
sig från bordet och står bred och stor
framför henne. Det är alls ej hans mening
att trotsa igenom sin vilja med många
ord. Men hon kan ju se på honom, där
han står, att han ej kan ändra mening.
Det är tung, orubblig envishet hela karlen.
»Jag vill ej hämnas», säger han utan
att höja rösten. »Jag kan bara ej tåla det.»
»Du talar som vore det endast fråga
om att flytta honom ur en säng i en
annan», säger hon. »Och han är ju död,
honom kan det väl göra detsamma, hvar
han ligger. Men jag blir ju en förlorad
människa.»
»Jag har tänkt på det också», säger
han. »Men jag kan inte.»
De, som varit gifta i flere år, behöfva
ej många ord för att förstå hvarandra.
Hon vet allaredan, att det är alldeles
gagnlöst att söka beveka honom.
»Hvarför skulle du då förlåta mig?» säger hon
och vrider händerna. »Hvarför lät du
mig stanna kvar på Lerum som din hustru
och lofvade att förlåta mig?»
Han vet med sig, att han ej vill skada
henne." Han rår ej för, att han nu
kommit till en gräns för sina medgifvanden.
»Säg hvad du vill till grannarna», säger
han,» jag skall nog tiga. Hitta på, att
det är vatten i grafven, eller säg, att där
ej finnes rum för fler kistor än fars och
mors och min och din.»
»Och det skulle de tro!»
»Du får reda dig bäst du kan då,»
säger han.
Han är ej ond, hon ser, att han ej
är det. Det är som han själf säger. Han
kan ej ge med sig i detta.
Hon flyttar sig högre upp i stolen,
lägger armarna bakom hufvudet och
sitter och stirrar ut genom fönstret utan
att säga något. Det förfärliga är, att
så mycket skall finnas i lifvet, som är
en öfvermäktigt. Framför allt är det
fruktansvärdt, att det skall stiga upp makter
inom en själf, som man alls ej kan styra.
För några år sedan, då hon redan var
en sansad, gift kvinna, kom kärleken
öfver henne. En sådan kärlek! Det hade
ej varit en tanke på att hon skulle kunna
styra den.
Det som nu tog väldet öfver hennes
man, var det hämndbegär?
Han har aldrig varit ond på henne.
Han förlät henne genast, då hon kom och
bekände. »Du har varit ifrån dina
sinnen», sade han och lät henne lefva kvar
som hans hustru.
Men fast det kan vara en lätt sak
att säga, att man förlåter, kan det vara
tungt nog att göra det. Framför allt är det
svårt för den, som är långsint och
tungsint, som aldrig glömmer och aldrig
brusar ut. Hvad han än må säga, sitter i
hjärtat något, som hungrar och skriker
efter att få mätta sig med en annans
lidande. En besynnerlig känsla har hon
alltid haft, att det varit bättre, om han
den gången blifvit så ond, att han
slagit henne. Då hade han kunnat bli god
sedan. Nu går han där och är knarrig
och led, och hon har blifvit rädd. Hon
går som en häst mellan skacklorna. Hon
vet, att bakom henne sitter någon, som
håller piska i hand, om han än ej
brukar den. Och nu har han brukat den.
Nu kan han ej låta bli längre. Nu är
hon en förlorad människa.
Människor säga, att de aldrig sett
sådan sorg som hennes. Hon ser ut som
en stenbild. Under dessa dagar före
begrafningen vet man ej, om hon verkligen
lefver. Det är omöjligt att se, om hon
hör hvad man säger, om hon vet hvem
som talar med henne. Hon tyckes ej
känna hunger, hon tyckes kunna gå ute
i den starka kölden utan att frysa. Men
det är ej sorg, som förstenar henne, det
är rädsla.
Hon tänker ej på att stanna hemma
på begrafningsdagen. Hon måste följa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
