Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Grafskriften. Af Selma Lagerlöf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
300
SELMA LAGERLÖF.
och försöker: »Ser jag honom, ser jag
honom riktigt?» säger hon.
Då vintern fortgår vecka efter vecka,
öfverraskar hon sig med att längta efter
att få ut honom ur bårhuset och få
honom nedbäddad i jorden, så att hon
kunde komma till grafven och tala med
honom.
Han skall ligga ät väster, där är
det vackrast. Och hon skall smycka
kullen med rosor. Hon vill också ha en
häck och en soffa. Hon vill kunna sitta
där länge, länge.
Men människorna skola ju förundra sig.
Människorna skola ju ej fä veta annat
än att hennes barn ligger i
familjegraf-ven. Hvad de skola förvåna sig, om de
se henne smycka en främmande graf och
sitta där i timtal. Hvad skall hon hitta
på att säga dem?
Ibland tänker hon, att hon måste göra
på detta sätt. Först gå fram till den
stora grafven och lägga ned en stor
bukett där och sitta där en stund. Sedan
skulle hon väl kunna smyga bort till den
lilla grafven. Han skulle nog vara nöjd
med den enda lilla blomma, hon kunde
smyga till honom.
Men om han kunde nöja sig med
detta, kunde hon? Det är som om hon ej
skulle komma i någon gemenskap med
honom på detta sätt.
Och han skulle då få veta, att hon
blygdes öfver honom. Han skulle
förstå, hvilken brännande skam det var för
henne, att han kommit till. Hon ville
skydda honom för att få veta det. Han
skulle tro, att lyckan att äga honom
öfvervägde allt.
Ändtligen ger vintern vika. Man ser,
att det skall bli vår. Snötäcket smälter
undan, jorden börjar visa sig. Ännu
dröjer det kanske ett par veckor, innan
kälen går ur marken, men det ger dock
en förhoppning, att de döda skola fä
komma ut ur bårhuset. Och hon
lane-tar, hon längtar.
Kan hon ännu se honom? Hon
pröf-var hvarje dag, men det gick bättre på
vintern, på våren vill han ej visa sig för
henne. Då kommer hon i förtviflan.
Hon måste kunna sitta på grafven för
att komma honom nära, för att kunna
se honom, älska honom. Kommer han
då aldrig ned i jorden?
Hon har intet annat att älska, hon
måste kunna se honom, se honom genom
hela lifvet.
Till sist försvinna all tvekan och allt
klenmod för hennes stora längtan. Hon
älskar, hon älskar, hon kan ej lefva utan
den döde. Hon känner, att hon ej kan
ta hänsyn till någon annan än honom.
Och dä vårbräckningen är där på fullt
allvar, då tufvor och kullar åter
framträda på kyrkogården, då järnkorsens
hjärtan åter börja pingla och
pärlblommorna lysa i sina glaslådor och då
jorden ändtligen kan öppna sig för den
lilla kistan, har hon redan låtit förfärdiga
ett svart kors, som hon skall sätta upp
på kullen.
Tvärs öfver korset från arm till arm
står skrifvet med tydliga hvita bokstäfver:
HÄR HVILAR MITT BARN.
Och så nedanför på korsstammen
står hennes namn.
Hon bryr sig alls icke om, att hela
världen får veta hvad hon gjort. Allt
annat är fåfängligt, det enda viktiga är
att kunna få bedja på barnets graf.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
